Kapitel 1
Lärarens trötta röst ekade i den tysta salen. Hälften av eleverna hade fallit ihop som korthus med pennan fortfarande i handen och textboxen öppen.
Resten satt med halvslutna ögon och höll på med sin mobil i smyg. Den utslitna geografi-läraren tog ner pekpinnen från den dammiga kartan med den lilla kraften som fanns kvar i hans stela arm. Han tittade ut över klassrummet och suckade svagt. De svarta påsarna under hans ögon var så tydliga att man kunde se de från den bakersta raden, och hans gråa hår var både otvättat och okammat. Han blickade bort mot klockan. Den tickade så högt att klassrummet på andra sidan byggnaden nog kunde höra den. Visarna pekade på tjugo minuter över tre, vilket oturligt nog betydde att det var en hel
halvtimme kvar av detta lidande. Den sista gnistan av hopp försvann från hans trötta ögon och han vände sig tillbaka till kartan. Han fumlade runt i sitt huvud efter en vettig fråga och nästan skrek ut den till den halvdöda klassen.
Några hoppade till, men de flesta rörde sig inte en millimeter. Han skannade klassrummet efter någon som hade orken att svara.
Plötsligt räcktes en ensam arm upp i luften i det högra hörnet, längst bak i klassrummet. Lampan i taket var trasig och behövde bytas, så bänkarna var täckta i ett svagt mörker och gjorde så att man knappt såg eleven som lugnt höll upp sin hand. Hans svarta hår och gråa kläder gjorde det inte heller lättare att se honom.
Utan att vänta på lärarens tillsägelse svarade Adrian på frågan med en känslolös ton på rösten och stirrade på den gamle mannen och väntade tålmodigt på svar.
Av alla utslitna elever i klassrummet var han nog den som såg mest trött ut och var nästan lika ovårdad som läraren. Håret var nästan lika rufsigt och den känslolösa blicken visade att han antagligen inte sovit på flera dagar. Den gråa jackan och de slitna jeansen berättade samma historia. Han tog långsamt ner sin hand, men höll kvar sin blick vid läraren som nickade försiktigt och stammade när han försökte svara.
" H-helt rätt, b-bra jobbat... " sa han och tog en snabb glans mot klockan och kunde tydligt känna Adrians kalla blick från det mörka hörnet.
Läraren tog ett djupt andetag och ropade ut till klassen.
" Vet ni vad, jag tror vi slutar lite tidigare idag, slå ihop böc- "
Han hann inte ens avsluta meningen innan alla elever blev klarvakna och sköt ut sina stolar, vars gnissel överröstade resten av hans meddelande. De sprang ut ur rummet som om brandalarmet hade gått och lämnade kvar textböckerna på bänkarna eller på golvet istället för att ta sin tid och lägga in dem i skåpet. Eller, alla förutom en elev gjorde det. Adrian satt lugnt kvar och väntade ut kaoset, ställde sig sedan upp, sköt in stolen och gick fram till katedern och la ner boken på den hårda ytan med en smäll som ekade i det nu tomma klassrummet. Sedan gick han lugnt ut utan att ens ge läraren en glans.
Adrian fortsatte fram i de trånga korridorerna där alla elever ivrigt tog på sig ytterkläderna och skrattade åt sina kompisars sarkastiska kommentarer och konversationer. Ingen verkade märka honom. Men vid det här laget så var han van vid det, och tänkte att det var bäst för alla om han blir fortsatt ignorerad.
Han gav en trött blick åt de pratglada klasskamraterna när han passerade och höll kvar den när han öppnade sitt kodlås. Vid det här laget brydde han sig inte om ha vänner eller att ha någon att prata med, det enda som spelar någon roll är att ta sig igenom skolan utan några komplikationer eller distraktioner och göra sitt jobb. Han vill inte ens tänka på vad hans föräldrar skulle göra om han visade någon handling eller tanke som inte var perfekt i deras syn.
Han ryckte ut den tunga ryggsäcken ur skåpet och slängde den över axeln och gick med bestämda steg mot utgången. Dörren flög upp och den starka vinterkylan träffade honom rakt i ansiktet, men inte ens det lyckades få honom att vakna till. De slitna jeansen och relativt tunna jackan var inget vidare skydd mot den mäktiga kylan. Vinden ylade och de små snöflingorna
kändes som små spikar som borrade sig igenom skinnet.
Han hade inte brytt sig om att ta med några varmare kläder, de skulle bara komma i vägen och ta en lång tid att ta av och på. Dessutom skulle de bara
blöta ner alla böcker som ligger i ryggsäcken, vilket varken hans föräldrar eller skolan skulle tycka om.
Ljudet av snabba steg bröt vinterns kalla tystnad och lyckades fånga Adrians uppmärksamhet. Han tog ett steg åt sidan för att ge plats åt maratonlöparen som snabbt närmade sig. Sedan återgick han till sina tankar och stirrade ner på den isiga trottoaren. De snabba stegen kom närmare och närmare och verkade konstigt nog öka i takt.
Adrian tog en snabb titt bakom sig bara för att se skymten av en pojke i ungefär samma ålder som han rusa fram, bara för att halka på den istäckta
gångbanan och elegant ramla baklänges. Den plötsliga händelsen fick Adrian att stanna upp och stirrade förvånat på den klumpiga löparen.
" Jag är ok, jag är ok, det gick bra! " ropade han så högt att alla i närheten vände sig om för att se vad som stod på, för att göra det ännu mer pinsamt så hade de inte ens märkt att han ramlat. Plötsligt märkte han Adrian, som bara stod framför honom och stirrade, innan han sakta började gå ner för gatan igen. Pojken gjorde sitt bästa för att ta sig upp på fötter druttade nästan till igen bara för att han hade så bråttom.
" Vänta lite, det är väl du som är Adrian, killen från 7B som alltid insisterar på att sitta i det mörkaste hörnet i klassrummet, även när alla lampor är tända? " frågade han skojande. Adrian stannade upp ännu en gång och glodde på pojken utan att säga ett ord.
" Hur som helst, jag heter Michael och jag har precis börjat i 7A, så jag ville bara säga hej. " fortsatte han med ett vänligt leende.
En obekväm tystnad fyllde den kalla vinterluften och Adrian började tveksamt att fortsätta gå nerför gatan. Oturligt nog följde Michael efter och försökte fånga hans uppmärksamhet.
" Förlåt om det jag sa lät elakt, men ärligt talat så såg du ganska dyster ut på rasten, så jag ville bara se om allt är ok- "
" Det har ingenting med dig att göra. " avbröt Adrian med en skakande röst och ökade takten.
Michaels leende försvann och han såg på Adrian med en orolig blick. Adrian ryggade tillbaka och svängde av trottoaren och joggade över vägen. Han ignorerade totalt bilarnas tutor och förarnas svärande. Michael stod ensam kvar och stirrade oroligt efter honom.
Solens ljus hade redan börjat försvinna och skuggorna bredde ut sig och la ett mörkt täcke över småstadens hus. Mörkret drog med sig ännu kallare vindar och sänkte temperaturen ytterligare ett snäpp. En stark vindpust blåste enkelt igenom Michaels tunna höstjacka och väckte honom till liv. Sedan började han långsamt att gå hemåt med en djup känsla av oro, klängande sig
fast vid honom.
Kapitel 2
När Adrian väl kom fram till lägenhetsdörren kände han hur han tvekade att trycka ner handtaget. Det korta ögonblicket försvann dock väldigt snabbt. Han tryckte snabbt ner handtaget och steg in i hallen. Väggarna var täckta i dystra, gråa tapeter och skapade den uppenbara känslan av ensamhet.
Med snabba tag tog han av sig de blöta idrottsskorna och hängde av sig den snötäckta jackan. Han såg till att han lade de där de inte kunde synas.
Det var uppenbart att hans mamma skulle bli förbannad of hon upptäckte att han vågat hänga sin blöta jacka bland de torra, och om hon blir arg vet man
alltför väl hur smärtsamma konsekvenserna kommer att bli.
Han slängde ryggsäcken över axeln och gick med hastiga steg mot sitt rum och gjorde sitt bästa för att inte stöta på de som kallar sig hans "föräldrar".
" Vart ska du då? " frågade den medelålders man som lugnt satt i sin fåtölj och drack sitt kolsvarta kaffe, vars värme gjorde rummet det varmaste i hela lägenheten. Adrian kunde fortfarande inte förstå hur hans pappa kan hålla i den stekheta koppen utan att bränna av sig fingrarna. Men han har aldrig törs fråga, för han känner till konsekvenserna om han skulle våga ifrågasätta
någonting som hans zombie-liknande pappa gör eller har beslutat.
Adrian försökte svara på frågan så fort som möjligt och kände hur känslan av oro och ångest växte medans han försökte hitta rätt ord.
" Jag måste plugga inför biologiprovet som vi har nästa vecka, tillsammans med en matteläxa och några glosor på engelskan."
Många obekväma sekunder passerade innan hans far gav sin son ett svar.
" Se då till att du gör ditt bästa, så att det inte blir ett lika stort fiasko som förra gången, uppfattat? Svarade han utan ett spår av entusiasm i sin röst.
Adrian nickade försiktigt.
" Då så, iväg med dig." Befallde hans far och slog på TVn så att han tydligt kunde visa att han ville få bort sin son ur rummet.
Med det vände sig Adrian om och tog sig med ännu snabbare steg bort mot sin rumsdörr medans han kände sin fars blick i ryggen. Han öppnade kvickt den gnisslande dörren och stängde den försiktigt bakom sig. Han ville inte riskera att hans pappa skulle tycka att han var värdig en vecka gjord av blåmärken och smärta bara för att han slog igen dörren för hårt.
Med en djup suck lyfte han ur berget av böcker ur den slitna ryggsäcken och lade de i en hög på hans tomma skrivbord och drog fram en nyvässad blyertspenna ur sitt pennskrin som redan var full till bredden med highlighters, extra-pennor och olika sorters små linjaler.
Det halvtomma rummet var i total tystnad så att man kunde höra hur golvet knakade när grannarna gick kors och tvärs runt lägenheten ovanför. Olyckligt nog så kunde inte ens den dödstysta omgivningen hjälpa honom att fokusera.
Han kunde tydligt se de slarviga bokstäverna och siffrorna som skrevs av hans skakande hand medans han kände små vattendroppar glida ner för hans kind och falla ner på pappret. Pennan började glida ur handen ända tills han kunde höra ljudet av när den rullade över skrivbordet och sedan slå i golvet.
Adrian vände sig om för att ta en titt på klockan och kände hur en liten gnista av hopp tändes inom honom. Det var bara fyra timmar kvar innan han får tillåtelse att sluta plugga och gå och lägga sig.
Olyckligt nog så hade den där lilla gnistan dött långt innan Adrian ens vaknat på morgonen. Trots det så var han tvungen att gå upp innan solens första strålar ens sträckt sig över himlen. Efter det var det bara att göra det som hans föräldrar beordrade honom att göra under resten av morgonen med en kort paus till att äta något litet till frukost och sedan gå till skolan
När han väl kom fram till skolgården möttes han av en bekant syn. Det var nästan omöjligt att inte kunna se Michael med sitt höst-röda hår. Det såg ut som om det var gjort av blod mot den kalla, vita omgivningen och stack ut från resten av eleverna alltför tydligt. Han stod utanför entrén och höll upp dörren för alla lärare och elever som var på väg in och ut. Det syntes tydligt att han frös, trots att han hade på sig en rejäl vinterjacka. Medans så hade Adrian bara tagit på sig det första han hittade, och det var bara en gammal, mörkbrun höstjacka. Uppenbarligen så var den inte så varm.
När Adrian närmade sig porten gjorde han sitt bästa för att undvika ögonkontakt och manade på sig själv att gå fortare. Men det var redan för sent. Michaels gröna ögon lystes upp och alla tecken på att han frös försvann i ett ögonblick. Han öppnade dörren och följde med den kallt-klädda eleven in i byggnaden.
Den obekväma tystnaden från gårdagen fyllde utrymmet emellan de medans de passerade grupper av elever och lärare på väg till sina vardagliga lektioner och mötesplatser. Plötsligt stannade Adrian tvärt och vände sig om så att han stod öga not öga med Michael. Det hände så snabbt att Michael nästan gick rakt in honom.
" Du vet väl att 7As klassrum är på nedervåningen? " sa Adrian snabbt. " Du har ingen anledning till att följa efter mig, så om du vill säga något, säg det nu. " fortsatte han med en bestämd ton på rösten och en skarp, irriterad blick.
Michael såg väldigt överraskad ut och gjorde sitt bästa för att svara.
" Det är bara det att du inte beter dig som om....allt är ok... " Michael sänkte rösten när han sa det, och det märktes att han var väldigt obekväm med att prata om det.
" Som jag sa, det har ingenting med dig att göra. " svarade Adrian i samma bestämda ton
" Så det är faktiskt något som är fel? "
Michaels uttryck visade klara tecken på oro och nervositet. Adrian kände sig nu lite smått generad och ville helst bara springa därifrån. Hans tankar flög runt i huvudet medans han letade efter en bra ursäkt.
" Jag är bara lite nervös inför biologiprovet, inget annat. " slängde han ur sig och hoppades att det skulle räcka. Michael stod bara och stirrade på honom med en tom blick som hängde kvar alltför länge. Det var som om han inte hört ett ord av det som sagts. Ännu ett par obekväma sekunder passerade.
" Jag förstår. " sa Michael snabbt. Han gjorde sitt bästa för att få fram ett vänligt leende, men det kom av som stelt och känslolöst i Adrians svarta ögon.
Adrian skulle precis vända sig om för att börja gå när Michael plötsligt tog tag i hans jackärm och höll kvar honom på plats.
" Det var bara en sak till som jag ville fråga... " sa han med en överraskande entusiastisk ton på sin klara röst. Adrian stod bara kvar och väntade tålmodigt
på att han skulle fortsätta. " Vi har ju det där biologiprovet,sååååå jag undrar om vi kunde plugga lite tillsammans efter skolan? "
" Om du lovar att lämna mig ifred så fort provet är färdigt. " svarade Adrian och höll kvar sin bestämda attityd.
" Ok. " sa Michael lugnt och släppte taget om jackärmen. Adrian började genast att gå mot sitt skåp, men kände Michaels oroliga blick borra sig
igenom hans nacke.
Kapitel 3
När den ovanligt korta skoldagen tog slut var Adrians ryggsäck fortfarande lika full som dagen innan. Solen stod fortfarande ganska högt på himlen, men
kylan hade lyckats hålla sig kvar. Turligt nog så hade vägarna blivit grusade, så det var inte lika halt. Konstigt nog så hade Michael inte pratat med honom sen i morse. Trots att
det var hans erbjudande att plugga tillsammans. Adrian kände inte någon i klassen så värst bra, så ingen frågade honom någonsin om någonting. Han
byter skolor så ofta att att han inte hann bry sig om att skaffa vänner. Istället föredrar han att sitta längst bak i klassrummet och försöka att inte dra till sig
uppmärksamhet.
Det tog inte lång tid förrän Michael gled ur minnet och hans tankar började fokusera på annat. När han svängt förbi det sista gathörnet och närmade sig porten till
våningshuset stannade han plötsligt upp. Adrian stod bara och stirrade på de tre killarna som blockerade dörren. Det var uppenbart att de inte skulle flytta
på sig bara för att han kom gående. Det tog inte lång tid för de att märka honom.
" Och vart har du varit? Vi fryser benen av oss här ute! " sa den längsta och började sakta gå mot Adrian.
Det bar rent sagt omöjligt att inte känna igen honom. Det var Leo, skolans egen lilla demon som kan göra vad han än vill utan att bli straffad. De andra två kände han inte igen, men de var antagligen bara några ungar som Leo hotat med att förstöra deras sociala liv. Det var nog bara ännu en anledning till varför ingen vågar säga till lärarna vad för slags demon det var som vandrade runt i skolan. Men även om någon skulle samla modet att berätta så skulle de mötas av rektorns vrede över att någon vågade anklaga hans son för något. Leo var speciellt utvald till att rapportera när någon betedde sig illa eller om han såg något som verkade misstänkt. Oturligt nog är rektorn allt för blind för att kunna se all den smärta som hans makthungriga son orsakar.
Adrian tog några steg för att försöka gå runt den demon som stod framför honom. Men kom inte långt innan han kände en skarp smärta sprida sig igenom kroppen. Leo fick till ett kraftigt slag som nästan lyckades bryta Adrians revben och fick honom att falla ner på knä. Inte långt efter kände han hur tyngden av en sko tryckte ner honom med ansiktet först rakt ner i den
kalla, gnistrande snön. Tyngden på hans rygg ökade tills det kändes som om demonen stod rakt på honom.
Adrian kände hur han snabbt började få panik och kämpade för att få en chans att stå upp. Istället kände han bara hur en annan sko sparkade honom rakt i huvudet och hur hans fingrar krossades under vikten av den tredjes vinterkänga. Trots den starka smärtan så vägrade han släppa ut ett ljud. Han visste att de skulle bli uttråkade mycket snabbare om de inte fick ut något av det. Men än så länge så verkade de inte ah tröttnat alls.Nu hade alla tre övergivit dina förra strategier och fortsatte bara med att sparka vilt så hårt de kunde, vart de kunde.
" Hallå! Vad tror ni att ni håller på med! " skrek en klar röst åt de tre mobbarna.
Med det slutade missbehandlingen och demonerna riktade sin uppmärksamhet till den nya spelaren som kommit med i deras "spel".
" Disciplin. " svarade Leo lugnt och ignorerade de halvdöda pojken som låg kvar på marken bakom honom. " Vill du också vara med, eller? "
Michael skakade på huvudet och gjorde sitt bästa för att se modig ut. Men den svaga gnistan av rädsla som lyste i hans gröna ögon avslöjade honom enkelt.
" Ok, då säger vi så här " började Leo. " Du kommer inte att berätta om det här för någon, annars slutar det med att du hamnar i en mycket, mycket
värre situation än den där halvdöda blåfisken där borta! "
Han pekade på Adrian som som försiktigt försökte ställa sig upp, täckt i smuts och snö.
" Fattar du? " avslutade han och tog ett stadigt grepp om Michaels axel.
Michael nickade svagt. Leo log för sig själv och knuffade honom ur vägen.
Sedan signalerade han de andra två att följa med och vände sig snabbt om för att ge Adrian en kaxig blick innan alla tre försvann bakom kvarterets hus.
Michael erbjöd sig att hjälpa Adrian upp på fötter och räckte ut sin hand.
Adrian fortsatte bara att stirra ner på marken, men räckte ändå upp sin hand och tog emot Michaels hjälp. Han haltade fram till den upplysta porten och
slog in koden. När de väl kom in sköljdes värmen över de som en våg och fortsatte sedan upp för den ekande trappuppgången.
Det var än en gång dödstyst emellan de, men den här gången var den inte lika obekväm, utan mer förståelig.
När de kommit halvvägs stannade Adrian plötsligt upp och lutade sig mot ett räcke.
" Jag klarar mig själv, gå hem nu. " sa han med andan i halsen. Men Michael stirrade bara på honom med ett aningen förvirrat uttryck.
" Vi skulle ju plugga tillsammans. " svarade han med en attityd som fick det att låta som om det han sa var uppenbart. Men Adrian stirrade bara på honom som om han var galen.
Michael suckade djupt.
" Ok, nu släpper vi skitsnacket. " utbrast han. " Jag är ingen idiot, jag vet när någon mår dåligt och försöker dölja det med dåliga ursäkter. "
Michael sa det så bestämt att Adrian kände ett litet sting av rädsla. Efter det utbrottet stod de bara kvar i tystnad och väntade på att någon skulle ta ordet,
trots att de båda visste att konversationen var över.
Till slut, efter det som kändes som en evighet, bröts tystnaden av ett par tunga steg som kom gående ner för trapporna. Adrian visste precis vem det var och försökte signalera åt Michael att snabbt gå därifrån. Men det var redan försent. Adrians pappa stod redan mitt framför de och stirrade på sin son med en argsint blick. Han ignorerade Michael totalt.
" Jag hoppas att du har en bra ursäkt. " sa han långsamt. Adrian stirrade tillbaka på sin far och visste att det inte fanns någon ursäkt som skulle räcka att förklara situationen, även om han berättade sanningen.
" Jag ska passa tiden nästa gång, jag lovar. " svarade han högtidligt.
Plötsligt vände sig hans far om och såg på Michael utan att visa någon dominant känsla.
" Vi hade kommit överens om att du aldrig fick låta någon följa med dig hem." sa fadern och vände sig tillbaka till Adrian.
" Jag lovade att jag skulle hjälpa honom plugga inför provet. " sa Adrian snabbt och försökte låta så självsäker som möjligt. Pappan fnös och grumlade för sig själv medans han gick tillbaka upp för trapporna.
" Och jag som tyckte att ha en unge i huset var dåligt. "
Adrian släppte ut en lättad suck. Nu kunde han andas igen. Han såg på Michael med ett smärtsamt uttryck och tydliga, små tårar i hans ögon. Han höll kvar den blicken i flera obekväma sekunder tills man kunde höra dörren till Adrians lägenhet slå igen.
" Jobbiga föräldrar, eller? " frågade Michael svagt. Adrian nickade bara och började långsamt fortsätta gå upp för trapporna med Michael hack i häl.
Kapitel 4
Timmarna passerade långsamt, och ingen av de verkade vara så sugna på att plugga överhuvudtaget.
Adrians rum var mycket tommare än vad Michael kunde ha trott. Annat än en säng, ett gammalt skrivbord, en stor bokhylla och några knakande stolar, så fanns det ingenting i rummet förutom en smärtsam känsla av ensamhet.
Men det som verkligen skrämde honom var att nu när Adrian tagit av sig jackan och satt med sin långtröjas ärmar uppkavlade, såg man tydligt små, smala ärr på hans arm. Några såg till och med ut att vara färska. Michael gjorde sitt bästa för att inte stirra på de. Men Adrian verkade vara väl medvetande av att han redan sett dem.
" Du måste lova att aldrig berätta om det här för någon. " fick Adrian ur sig medans han stirrade ut i intet.
" Om du lovar att skaffa hjälp. " svarade Michael lugnt
" Och varför skulle jag behöva hjälp? "
" Spela inte dum, du vet att det som dina föräldrar gör är fel. "
Adrian höll tyst och vägrade svara på frågan. Michael tog ett djupt andetag.
" Jag vet hur det känns när allting är emot en, och känslan att man vill plåga sig själv för det. Speciellt när man har föräldrar som inte behandlar en som de
ska. "
Adrian stirrade bara på honom med förundran, men kunde inte få sig själv att säga något till svars. Michael suckade.
" Om jag ska vara riktigt ärlig, så bytte jag bara skola för att den här ligger närmare stadens sjukhus. " sa han svagt. Adrian såg frågande på honom.
" Egentligen ska jag inte ens vara här. Jag gick hit utan deras tillåtelse för att se till en sak.
" Från vem flydde du?" Frågade Adrian mycket försiktigt. Michael tvingade sig själv att le.
" Från alla läkare och sjuksköterskor och deras patetiska försök att få mig att må bättre. "
" Har dun någon slags sjukdom? " frågade Adrian tveksamt. Nu var det hans tur att vara orolig.
" Det kan man säga, men det är nog bäst om du inte vet vilken. " Michael höll kvar sitt smärtsamma leende. " Läkarna trodde att jag skulle klara mig till
nyår, men det verkar som om de hade fel. "
" Hur länge? "
" Den här veckan, om några timmar, minuter eller sekunder. Ungefär när som helst. " Michael såg på den förstummade Adrian med sina löv-gröna ögon som långsamt hade börjat förlora sin gnista av hopp.
Efter ytterligare sekunder av tystnad lyckades Adrian samla ihop modet för att fortsätta konversationen.
" Men det förklarar inte hur du kunde ana hur min situation såg ut inom de två minuter som vi träffades. "
Michael log svagt.
" Äch, jag chansa bara. " sa han glatt. " Jag ville ta vara på den tid jag har kvar, och göra mitt bästa för att bli ett minne som minst en person kommer att komma ihåg med glädje. "
Adrians tankar flög runt i huvudet utan att verka komma fram till något beslut. De hånade honom. Han själv hade tänkt på döden väldigt ofta och sett det som en önskad befrielse i många svåra situationer. Men nu när en döende satt bara några centimeter ifrån honom och sa att hans enda vilja var att bli ett gott minne hos en stackars sate som han själv, kände han sig mer
patetisk än någonsin.
Med ett svagt gnisslande sköt Michael plötsligt ut sin stol och ställde sig försiktigt upp. Nu syntes det tydligt hur fragil han egentligen var.
" Kommer du? " frågade han glatt och började långsamt smyga bort mot dörren.
" Jag får inte gå ut för mina föräldrar. "
" Skit i vad de tycker. Det finns något som jag vill visa dig. " sa Michael högt.
Adrian tvekade. Men ställde sig sedan upp och marscherade till dörren.
Adrian förblev nervös medans de smög sig igenom den gråa lägenheten men det gick mycket lättare än vad de hade trott. Det var nästan som om de
hade någon slags skyddsängel som hindrade de från att stöta på Adrians strikta föräldrar.
Med snabba tag tog de båda på sig sina jackor och gick snabbt ner för trappuppgången och ut i kvällskylan.
Solens sista strålar var fortfarande synliga på himlen, men staden var redan täckt i en kall, mörkblå skugga. Endast några få stjärnor kunde synas på himlen och de blinkade in och ut ur himlavalvets mörker. De ensliga gatlyktorna var några av de få saker som lyste upp deras väg.
Då och då körde en och en annan bil förbi, men annars var det knäpptyst.
Efter att ha gått i några minuter kom de fram till en svagt upplyst park med en istäckt å som slingrade sig igenom den. De gick långt in i parken, ända tills det knappt fanns något vägledande ljus alls. Då svängde Michael av den stenbelagda stigen och fall ihop under en av de svartvita björkarna. Adrian gjorde samma sak och slog sig ner bredvid honom. Ingen av de verkade veta
vad som skulle hända härnäst.
" Vad var det som du ville visa mig? " sa Adrian till slut.
" Inget speciellt, jag ville bara ha en ursäkt för att du skulle följa med. " svarade Michael och log för sig själv.
Tystnaden sänkte sig igen. Men den bröts snabbt av att en fågel som snabbt flög ur sitt snötäckta träd och började flyga bort mot det sista som återstod av
solnedgången.
" Ärligt talat så ville jag bara inte vara ensam här. " erkände Michael.
Det blev tyst igen och det enda man kunde höra var vindens sus.
" Livet är för kort för att kunna gå runt och lida hela tiden, jag tycker nog att det är dags för dig att lära dig det. " fortsatte han.
" Varför just jag? " svarade Adrian förvånat.
" Nej, inte bara du. Jag tror nog att hela mänskligheten skulle ha nytta av att veta det, speciellt den där demonen som vandrar skolans korridorer, Leo. "
" Jag tror nog att han orsakar mer problem för andra än sig själv.
" Och hur kan du veta det? Du känner honom knappt. "
Adrian stirrade bara på honom.
" Ok, han kanske har gjort många hemska saker, men har du aldrig tänkt på varför han gör det? "
Adrian skakade sakta på huvudet. Michael log.
" Så jag har lärt mig mer om honom på två dagar än vad du kan på flera månader! " skrattade han. " Han kanske har liknande problem som dig, och
kanske bara blev en mobbare på grund av all den press som han kände, vad vet jag. Gott och ont är bara olika synvinklar. "
Adrian log för sig själv. Det var nog den första gången på evigheter som han lyckades få fram ett riktigt leende. Han visste inte varför, men han brydde
sig knappt längre. Michael log också, men det visade bara hur mycket han led. Hans andning började långsamt att bli ostadig.
" kan du göra mig en tjänst? " viskade Michael svagt.
Adrian nickade försiktigt.
Kylan hade blivit allt mer uppenbar ju längre de hade suttit där, och nu hade nog ingen av de någon värme kvar i kroppen. Adrian kände sig redan trött.
Michaels andetag blev bara svagare och svagare. Han verkade kämpa för att hålla sig vid liv. Till slut tog han ett sista, djupt andetag och sa:
" kom ihåg att alltid göra ditt bästa, för det finns någon som verkligen bryr sig om dig. "
Med det försvann det klara skenet i hans ögon och hans hesa, små andetag sveptes bort med vinden och lämnade Adrian ensam kvar i mörkret.
END