2011
Det är mörkt. Mamma är borta. Pappa blev tagen av militären. Det är bara jag kvar, själv. Mannen i kostymen sa att han kunde ta mig till Sverige, där mamma var. Skulle jag lita på honom? Och åka över medelhavet? Eller med flygplan? Svart? Jag har aldrig flygigt med flygplan, bara drömt om det. Tänk om jag kunde bli pilot en dag, om bara kriget tog slut. Det är svårt att förstå varför det blev krig? varför IS finns? Massor av frågor, inga svar.
2012
Mannen har åkt utan mig. Jag vågade inte åka, jag var rädd. Rädd att dö. Linnea, hon har åkt, den enda jag kunde lita på. Hoppas hon mår bra. Jag känner en slags oro. Tänk om jag aldrig ser mamma igen. Jag måste ta mig till Sverige.
Jag gick ut, med en klump i magen och massor av tankar snurrandes i huvudet. Jag såg alla förstörda hus och bombade gator och trottoaren jag gick på var alldeles sotig som snö på marken. Allt var öde det enda jag såg var familjer som låg under gamla stentrappor. Det var läskigt att gå runt i den stad som en gång varit ett fredligt kungarike där alla gick fritt utan att vara rädda.
2013
Imorgon då ska jag åka till Sverige. Jag ska åka i en sådan där gummibåt med typ femtio okända människor. Jag började gå mot mannen som lovade mig platsen på båten. Jag skulle jobba innan jag fick gå på den, men vad som helst för att få träffa mamma igen. Jag var framme vid dörren, skräckslagen stod jag och stirrade rakt in i den röda trä dörren. Efter en stund knackade jag på och jag såg en lång man. Han vinkade in mig och började gå inåt, jag följde honom med blicken och började gå efter honom. Han vände sig om och stirrade in i mina bruna ögon, en stöt gick igenom kroppen och jag blev alldeles snurrig som om jag hade migrän. Men allt det där varade bara i någon sekund. Här ska du arbeta resten av dagen sa mannen och visade hur jag skulle göra. Jag skulle sopa golvet, damma fönstret, städa toaletten och trappan.
Färdig! Jag ropade på mannen som hade givit mig jobbet. Bra! Sa han strävt. Han vände om och ropade på mig. Sätt dig i bilen sa han strängt. 10 minuter senare så låg båten i vattnet och jag satt mitt emellan en tjej i tio- års åldern och hennes syster i 15- års åldern.
Båten startade och vi började åka över medelhavet. När vi åkt i ungefär en timme så blev vattnet mörkare och mörkare. Det började regna, först lite grann och sen mycket. Dropparna var hårda och vassa och de blev bara hårdare och hårdare. Efter en halv timme var det mörkt, tjejen bredvid hade lagt sig mellan alla fötter och börjat sova. Det såg skönt ut, jag trängde ner mig bredvid henne och slöt ögonen.
Dagar gick, kanske till och med månader och tillslut kunde man skymta Sverige. Några svenskar tog emot oss och hjälpte oss upp på land flickorna jag suttit bredvid erbjöd att jag skulle få följa med dem.
2014
Tre år sen kriget började och jag är i Sverige.
Nu bor jag med Alice och Anna som jag hade suttit bredvid på båten. Vi har sökt asyl och vi ska få det om en dryg månad. Jag vet att mamma vet, hon vet att jag är i Sverige och jag vet att hon letar efter mig. Bara hon hittar mig. Någon knackar på dörren och jag har en förhoppning om att det är mamma men det är det inte. Det är postgubben. Så har det hållit på i en vecka nu. Varje gång någon knackar på så hoppas jag, jag ber till gud att det är hon. Det knackar igen vi öppnar tillsammans och gissa vem som står där...