Spionböckernas mästare

Övergiven av sin mamma vid fem års ålder, med en skandalomsusad pappa som dömdes till fängelse för ekonomisk brottslighet. Starten för David Cornwell, som var det namnet han gavs vid födseln 1931 i Poole i sydvästra England, blev inte den bästa.

– Redan tidigt var jag extremt hemlighetsfull och började tro att jag var, så att säga, född in i ett ockuperat territorium, sade han i en intervju med The New York Times 1983.

Han sändes i väg på internatskolor, som han hatade. Kanske var det där som han resa mot att bli spion inleddes.

– Min pappa satt i fängelse under delar av min barndom. Så jag anlände till etablissemangets hjärta – privatskolor – som en sorts spion, som någon som var tvungen att sätta på sig uniformen, ändra min röst och attityd, och ge mig själv en bakgrund som jag inte hade, sade han i en intervju med The Guardian förra året.

Placerades i Västtyskland

I slutet av 1940-talet studerade han tyska vid Universitetet i Bern i Schweiz, när han blev rekryterad av den brittiska underrättelsetjänsten. Han gjorde militärtjänstgöring i arméns underrättelsestyrkor innan han hamnade vid Lincoln College i Oxford, skriver BBC.

Därefter blev det en tjänst vid utrikesdepartementet. Officiellt rörde det sig om en diplomattjänst. Men egentligen handlade det om hemligt arbete vid underrättelsetjänsterna MI5 och MI6, och för den sistnämnda var han placerad i västtyska Bonn.

Tiden som spion – då han enligt The Guardian rekryterade och hanterade spioner bakom järnridån från London – var inte något han var förtjust i att berätta om. Länge förnekade han att han överhuvudtaget hade varit det.

Skrev snabbt

Det var hans tjänst inom underrättelseväsendet som tvingade honom att till en början skriva under pseudonym. Han valde namnet le Carré – fyrkanten på franska – för att det lät lite mystiskt och europeiskt.

Första romanen, "Telefon till den döde", släpptes 1961. I efterhand beskrev han att skrivandet var det enda som kom till honom naturligt.

– Mitt minne av det är att jag skrev den väldigt fort, berättelsen. Men jag hade ingen aning om vart jag var på väg till en början. Det bara flöt, sade han enligt CBS News.

I den introducerades George Smiley, som kom att bli en återkommande karaktär i många böcker. Den sista, "Spionernas arv", kom så sent som 2017.

– Ögonblicket då Smiley fanns som karaktär, med det förflutna, det minnet, det obekväma privatlivet och hans spetskompetens inom yrket, då visste jag att jag hade något som jag kunde leva och jobba med, sade le Carré enligt BBC.

Inga spionböcker

Andra romanen kom året därpå, "Mord i högre skolan", men det var ytterligare ett år senare, med "Spionen som kom in från kylan", som hans karriär fick en riktig skjuts, både försäljningsmässigt och hos kritikerna. Succén gjorde att le Carré kunde skriva på heltid och lämna underrättelsetjänsten.

Till skillnad från andra spionromaner romantiserade inte le Carré livet som spion, eller de spioner som porträtterades. De var vardagliga, klädde sig illa, cyniska och ensamma. Teman var svek, moraliska tveksamheter och hur man påverkas av ett liv i underrättelsetjänsten.

Timothy Garton Ash skrev i The New Yorker 1999 att böckerna rent tematiskt inte handlar om spioneri.

"Det är den oändligt vilseledande labyrinten av mänskliga relationer: svek som är en slags kärlek, lögnen som är ett slags sanning, goda män som arbetar för dåliga saker och dåliga män som tjänar gott", beskrev han.

Flera av hans böcker blev tv-serier eller film. "Mullvaden" kom som tv-serie 1979, och gjordes också som långfilm av Tomas Alfredson 2011 ("Tinker tailor soldier spy").

Smiley lik Palme

le Carré fastnade inte i kalla kriget. När muren föll gav han sig på andra ämnen. Vapenhandel, läkemedelsjättar, kriget mot terror samt de politiska och etniska spänningarna i Kongo.

"Det är samma spel fast det utövas med andra syften och med andra regler", förklarade han det.

Totalt blev det 25 romaner och en självbiografi, som tillsammans sålde i omkring 60 miljoner exemplar.

Den sista, "En fri agent", släpptes förra året.

John le Carré undvek i mångt och mycket intervjuer. Han var ointresserad av att adlas, och bad om att få bli bortplockad från Bookerprisets nomineringslista. Men till Stockholm kom han i januari i år för att ta emot utmärkelsen till Olof Palmes minne.

– Av alla mina karaktärer så är kanske Olof Palme också mest lik George Smiley. Han läste tydligen mina böcker och hänvisade alltid bara till Smiley, sade John le Carré.