Jag hörde röster långt bort. De pratade om mig. Jag orkade inte lyssna längre, jag ville inte höra vad alla andra tyckte om mig. Jag stängde ögonen och drömde mig tillbaka till då allt var som vanligt. Innan jag hängde upp den lilla tavlan ovanför nattduksbordet.
Jag tog upp tavlan och studerade den med stora ögon. Jag kände ett obehag i hela kroppen då jag drog mitt finger över det dammiga glaset. Ändå, var den så lockande fin. Jag visste inte om jag ville ha den i mitt rum, men bestämde mig till slut för att sätta upp tavlan på väggen över mitt nattduksbord.
Jag satte mig i min stora säng på mitt nya blommiga täcke och kollade på tavlan. Tjejen i tavlan hade långt brunt hår och kalla havsögon. Hon var i ett vitt, trångt rum med endast en säng, en spegel, ett litet bord och två stolar. Hon satt i den vita sängen. Jag flyttade mig närmare tavlan för att kunna se bättre. Hon var blek och hade mörka tunga ringar under ögonen. Jag tittade in i hennes rödspräckta, trötta ögon. Det såg ut som om hon inte hade sovit på flera år. Jag tänkte inte mer på tavlan, och kröp istället ner under det varma täcket och somnade.
Jag stirrade upp i det vita taket. Jag kände hur tomheten fyllde mig, och helt plötsligt var jag inte så tom längre. Jag satte mig upp i sängen och studerade det vita lilla rummet. Jag kände mig inte hemma här, jag passade inte in här. Alla var så annorlunda. Jag tittade mot spegelns håll. Mitt mörka platta hår var en kontrast mot det ljusa lilla rummet, och lampans starka sken bländade mina blåa ögon. Jag var normal. Jag vred långsamt på huvudet och såg båda mina föräldrar sitta på varsin stol bredvid sängen. De tittade sorgset på mig. De trodde att jag var galen. Att jag var sjuk. De visste inte sanningen, och om jag försökte förklara skulle de bara tro att jag var ännu galnare än vad de redan trodde jag var.
Jag spärrade upp ögonen i panik och stirrade på tavlan. Jag vred sedan huvudet mot spegeln och studerade mig själv. Spegelbilden var den samma som i drömmen. Jag hoppade upp ur sängen och ryckte ner tavlan från kroken. Jag rusade sedan ner för den branta trappan och in i köket där mamma satt och åt frukost. Jag lade fram tavlan på bordet framför henne. Hon tittade undrande på mig.
”Vad fin” sa hon sedan. Jag tittade på henne och sa, ”Men ser du inte? Det är ju jag!". Jag tittade snabbt ner på tavlan igen och var just på väg att vrida tillbaka huvudet mot mammas håll. Istället stannade jag mitt rörelsen. Jag vred långsamt tillbaka blicken mot tavlan och stirrade på flickan. Hon såg nu annorlunda ut. Jag följde det lockiga guldiga håret med blicken och märkte att hennes ljusbruna ögon hade samma färg som träsängen hon satt i. Jag såg hur mamma tittade oroligt på mig i ögonvrån, och ryckte snabbt åt mig tavlan. Jag stod kvar några sekunder innan jag rusade upp till mitt rum igen utan att säga ett ord.
Jag vaknade av att jag kände mig helt blöt i ansiktet, som om jag hade gråtit. Jag satte mig upp och kollade vad klockan var. Hon visade 01:21. Jag kände hur det började rinna i ansiktet, och tände lampan. Jag drog handen under ögat och kollade på den. Istället för genomskinliga tårar, var handen täckt med blod.
Jag kände hur hjärtat slutade bulta för en sekund, och det enda jag kunde få fram var ett skrik som hördes genom alla väggar. Jag vred huvudet mot spegeln och såg hur blodet rann ner för mina redan röda kinder. Utan att tänka tittade jag upp mot tavlan som jag hade hängt tillbaka upp på väggen dagen innan. Tjejen hade ett tomt ansiktsuttryck. Hon stirrade på mig med sina blodiga ögon. En slinga av hennes bruna hår hade fastnat i blodet som rann ner för hennes kinder.
Plötsligt slog mamma upp dörren till rummet och stirrade på mig. Jag hoppade till och vände bort ansiktet från tavlan. ”Vad är det, varför skriker du?!” sa hon oroligt. Jag tittade på henne. Såg hon inte blodet? ”Varför skriker du?” upprepade sig mamma. Jag vände tillbaka ansiktet mot spegeln. Jag drog handen över mitt torra rena ansikte. Jag förstod inte. Vart hade blodet tagit vägen? Jag visste inte vad jag skulle säga och tittade ännu en gång mot mammas håll. Hon började gå mot sängen, och satte sig när hon hade nått sängstommens kant. Flickans guldiga lockar lös starkt i ögonvrån och jag kände hur hon nästan hånskrattade åt mig. "Det var säkert bara en mardröm, gå och lägg dig igen", sade mamma med en lugn röst. Jag nickade tyst, men visste inte om jag trodde på henne. Mamma reste sig upp från sängkanten och började gå mot dörren. Väl framme vid dörren sade hon god natt och stängde den tyst efter sig. Jag satt kvar ett tag och försökte hitta spår av blod i flickans ansikte, och sedan i mitt eget ansikte, men insåg efter ett tag att det var omöjligt. Det var som om det aldrig hade hänt. Kanske hade det faktiskt inte hänt. Jag kanske bara inbillade mig allt, eller kanske var det efter allt bara en dröm.
Jag kände dragningskraften från tavlan. Som om den försökte suga in mig från sängen jag låg i. Det var bara svagt till en början, men jag kände hur det växte sig starkare. Jag greppade tag i pinnarna på min sängstomme för att inte sugas in i tavlan. "Det är bara en dröm", tänkte jag. Suget var starkt nu, och jag kände hur min egen kropp började flyttas närmare tavlan. Jag kände hur pulsen ökade, även fast jag visste att det bara var en dröm. Jag skrek då jag sögs in i tavlan ovanför sängen. Flickan hade ett brett leende på läpparna. Jag blundade hårt och försökte vakna upp från vad jag trodde var en dröm, men det hjälpte inte.
Det var ovanligt att solen inte lyste genom ögonlocken, och jag tänkte att det antagligen var för tidigt på morgonen för solen att vara uppe. Jag kom ihåg drömmen och var glad att den var över. Jag gäspade och öppnade ögonen. Istället för mitt eget rum med rosa varma väggar, möttes jag av ett kallt, vitt rum. Jag stirrade runt omkring mig. Jag såg tavlan stå på det lilla bordet bredvid sängen. En flicka som satt i ett rosa rum, i en stor träsäng. Hennes guldlockar låg tätt intill hennes armar. Hon log mot mig med sina bruna stora ögon. Jag började andas häftigt då jag förstod vart jag befann mig. Mamma som satt till vänster om mig skyndade sig fram till den hårda vita sängen och försökte lugna ner mig. Jag skrek rakt ut och slog med armarna runt omkring mig. Jag grabbade tag i tavlan och slängde den i golvet och glassplitter flög överallt. Ett flertal läkare kom inspringandes. De tog tag i mina armar och ben och försökte lugna ner mig. Men hur kunde jag vara lugn när min mardröm precis hade blivit verklighet.