Mardrömslikt om Marilyn Monroes korta liv

Drama

Titel: Blonde

Visas på: Netflix

I rollerna: Ana de Armas, Adrien Brody, Bobby Cannavale

Regi: Andrew Dominik

Speltid: 167 min

Betyg: 4

När Kim Kardashian dök upp på MET-galan i den ikoniska Swarovski-klänningen som Hollywoodstjärnan Marilyn Monroe bar när hon 1962 sjöng "Happy birthday" för president John F Kennedy så exploderade sociala medier. Folk var vansinniga och tyckte att klenoden hade förstörts. Senare spreds också bilder som sägs visa skador på klänningen. Men det som upprörde mest var att Kardashian, född med guldsked i munnen, hade mage att jämföra sig med Monroe.

Att Monroe är en ikon som fortfarande berör inte minst i USA var uppenbart och jag är säker på att "Blonde" lär locka många tittare på Netflix – och att de kommer att bli ganska förvånade av både historien och berättarstilen. Det är onekligen en ganska "artsy" adaption som Andrew Dominik har gjort av Joyce Carol Oates hyllade romanfantasi om Norma Jeane, som var Marilyn Monroes riktiga namn. Men det är också en fantastisk sådan.

Ana de Armas ("No time to die", "The gray man") är fullkomligt magnetisk i sin gestaltning av den ofta bortkomna Norma Jeane och hennes Marilyn-metamorfoser. I somliga stunder är hon också förvillande lik originalet och i korta ögonblick "morfas" deras ansikte sömlöst ihop. Att "Blonde" är den första Netflix-filmen med 17-årsgräns i USA är inte svårt att förstå då den är både explicit och otäck. Scenen där en drogad Marilyn släpas in till "presidenten" (Caspar Phillipson) som ligger på en obäddad säng iförd endast gördel är en av många outhärdligt mardrömslika scener.

Romanen "Blonde" är en tegelsten och allt hinns såklart inte med. Normas Jeanes tid på barnhem och hennes första mer eller mindre arrangerade tonårsäktenskap utelämnas medan äktenskapen med "den före detta idrottsstjärnan" (Bobby Cannavale) och "dramatikern" (Adrien Brody) tar stor plats. Norma Jeanes barnlängtan och sorg över aborter och missfall är ett genomgående tema och filmen är genialiskt musiksatt med nytolkningar av Nick Caves elegier över en död son.

"Blonde" är ständigt tryckande förtätad, rå och närgången i sin skildring av Norma Jeanes liv och sinnesstämningar. Hon plågas av sin uppväxt med en psykiskt sjuk mor och en okänd far. Marilyn Monroe var stjärnan men Norma Jeane var den amerikanska (mar)drömmen. Hon kom från mindre än ingenting och blev allt. Men hon blev inte lycklig.