Att nyanlända ska lära sig svenska har blivit ett integrationspolitiskt mantra. Språket beskrivs ofta som enda nyckeln till samhällsgemenskapen. Men snarare borde ett jobb vara det första steget. Däremot bör språket och den djupare kulturella insikt som troligen följer med det vara ett krav för medborgarskap.
En som tydligt har lyft värdet av att klara av språket är Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. I sitt jultal år 2017 påtalade han att i Sverige talar man svenska. Då var det ett uppfriskande inslag i ett integrations- och migrationspolitiskt komplex där alla tassade runt på tå. Att ställa krav var vågat.
Faran i dag är dock att Moderaterna och andra partier snöar in på språket och glömmer bort det viktigaste – jobben. De så kallade Nya Moderaterna må ha tjatat om det till leda, men allt börjar faktiskt med jobben. Det går utmärkt att arbeta i Sverige utan att behärska en fraktion av äran och hjältarnas språk, som Esaias Tegnér en gång kallade tungomålet här.
Påminnelser om att svenskan inte är ett krav för alla jobb finns överallt, från de mest kvalificerade tjänster till de som i dagligt tal kallas för enklare. I storbolagens och universitetens forskningsanläggningar talas engelska. I skogarna går röjarlag och på byggena arbetslag där få behärskar svenska. Storstädernas hippa kaféer är språkliga smältdeglar.
I ett land som Sverige, där den lutherska arbetsmoralen sitter i väggarna, är det nog jobbet snarare än språket som verkligen förenar. Det finns många gamla uttryck för det – att göra rätt för sig. Att göra sin plikt. Genom att bidra kommer en person in i samhället.
På många arbetsplatser kommer också det svenska språket naturligt med tiden. Att stödja den processen vore nog en bättre hållning än att sätta nyanlända i lektionssalar för att traggla svensk grammatik.
Att få invandrade i arbete har samtidigt visat sig allt annat än enkelt. Arbetslöshetsstatistiken för utrikesfödda förskräcker. Kanske är det inte heller så konstigt, givet att trösklarna till arbetsmarknaden är höga samtidigt som det är fullt möjligt att klara uppehället tack vare välfärdssamhällets generösa skyddsnät. Egentligen bör en gammal insikt dammas av här också – är bidragssystemet för väl tilltaget kommer många att avstå arbete.
Att få ett jobb i Sverige kräver ett idogt engagemang för den utan kontakter och utbildningar. Men ska ekvationen gå ihop och välfärden leverera även i framtiden krävs att tillräckligt många bidrar till det gemensamma.
Den som sitter på språklektioner har också en anledning att inte söka med ljus och lykta efter jobb. Och politiker kan säga att det görs insatser för att få människor i arbete. På kort sikt blir ett upptrissat krav på språkinlärning bekvämt för beslutsfattare och berörda.
Men det som bör göras inom integrationen är något annat. Släpp idén om att språket är nyckeln till allt. Sänk bidragsnivåerna kraftigt och använda snarare de statliga pengarna till att subventionera anställningar. Sätt jobben först, inte språket.