Kalla kriget må vara över sedan länge, men behovet av Nato kvarstår. Sverige skulle göra gott i att till slut gå med i den nu sjuttio år gamla försvarsalliansen, inte minst med tanke på vår nuvarande försvarsförmåga. Bättre sent än aldrig.
Nato grundades fjärde april 1949, i samband med att konflikten mellan det demokratiska väst och det socialistiska öst utvecklas till det kalla kriget. I år firar alltså den nordatlantiska alliansen sitt sjuttioåriga jubileum.
Kalla kriget är över, kommunistblocket föll ihop som ett korthus och Sovjetunionen gick under. Men medan kommunisternas militära allians Warszawapakten skrotades i samband med kommunismens fall kom Nato att leva vidare.
Om Nato under en period kämpade med att hitta en ny roll i det förändrade världsläget kan man i dag säga att organisationen är en pigg sjuttioåring som funnit sin plats, trots den turbulens som orsakats inom alliansen av bland andra USA:s president Donald Trump och Turkiets Recep Erdoğan. Inte minst det alltmer auktoritära Ryssland innebär att Natos gamla funktion som den liberala demokratins gemensamma försvar i Europa åter har blivit aktuell.
Nyttan av ett sådant försvar finns det konkreta bevis för från vår närtid. Ryssland har visat sig villigt att med militära medel angripa och annektera delar europeiska länder som Ukraina och Georgien. Inget av länderna är medlemmar i Nato.
Ingen vet vad den ryske presidenten Vladimir Putins nästa mål kan bli. Det är inte otänkbart att Putin låter ryska stridsvagnar rulla in i norra Finland och Sverige, eller annekterar det för Östersjön strategiskt viktiga Gotland.
De ökade riskerna sätter hög press på den svenska försvarsmakten, som fortfarande inte ges den budget som behövs för att upprätthålla ett försvar värt namnet. Vi har inte råd att äventyra Sveriges territoriella integritet på det sättet genom att år efter år dutta med försvarsbudgeten. Bäst vore att höja försvarsanslagen till två procent av BNP, den nivå som förväntas av Natomedlemmar. Inte främst som ett första steg till att gå med i Nato, utan för att det svenska försvaret skall kunna fullgöra sitt uppdrag.
Men ett svenskt medlemskap i Nato borde också stå högt på dagordningen. Sverige har länge haft ett gott samarbete med Nato, och det vore logiskt att ta steget till att bli medlem fullt ut. Framförallt för de försvarsgarantier det skulle innebära. Under kalla krigets tid hade måhända Sverige råd att inte gå med sett till hur väl uppbyggt det svenska försvaret då var. Så ser situationen inte längre ut. En ny tid kräver nya lösningar.
I en intervju med TT (2/4) inför Natos sjuttioårsdag nämnde Natos generalsekreterare, Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, frågan om svenskt medlemskap. Han påpekade att ”Sverige skulle vara välkommet och snabbt tas emot som en fullvärdig medlem”.
Det är en chans Sverige borde passa på att ta medan det fortfarande är möjligt. Dröjer det kan det bli för sent – som Ukraina och Georgien bittert har fått erfara. (SNB)