Utrikesdepartementet har i det längsta försökt förhindra att rapporten om Sveriges kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd når offentlighetens ljus. Det är fullt förståeligt, den är allt annat än smickrande. Bland annat visar den att UD använt biståndspengar för att värva röster från diktaturer.
”UD ville ha en propagandaskrift, inte en oberoende utredning”, säger författaren, ambassadör Anders Lidén, till Dagens Nyheter (30/5). Efter en gedigen karriär med posteringar bland annat som utrikesråd och FN-ambassadör är han en av Sveriges mest erfarna diplomater. Enligt direktivet skulle Lidén på UD:s uppdrag ”utföra arbetet på självständigt vis”, men det han fann gjorde att UD gömde undan rapporten i 15 månader, efter att han vägrat ändra i texten till regeringens fördel.
Sedan mars 2017 har riksdagens utrikesutskott tre gånger begärt att få ta del av hela utvärderingen. De märkliga bortförklaringarna har avlöst varandra. Först påstod UD att det inte fanns något skriftligt material. Sedan kom beskedet att det fanns ett arbetsmaterial som inte kunde lämnas ut. Därefter att dokumentet ”hade påträffats hos utrikesdepartementet” och slutligen, efter att UD sekretessprövat utvärderingen, har en version lämnats ut där vissa partier fortfarande är hemliga.
UD:s kritik mot rapporten är hård, och uttrycks genom handskrivna anteckningar som löper längs marginalerna utredningen igenom. De bygger på synpunkter från en rad olika enheter inom UD och från FN-representationen i New York.
Enligt DN har Lidén funnit att biståndsinsatser gjorts för att främja kampanjen hos länder som Bangladesh och Tadzjikistan. Biståndspengar har även använts för att bjuda hit andra länders FN-ambassadörer. Vidare har regeringens stora fokus på FN krävt betydande resurser vilket kan ha gått ut över andra frågor. UD menar att rapporten är ofullständig, spekulativ och missvisande, samt att den innehåller rena felaktigheter och grova övertolkningar. Flera stycken vill UD helt stryka. UD anser inte heller att Lidén är tillräckligt kritisk mot alliansregeringens FN-kampanj, samt att regeringens kampanj inte prisas i tillräckligt goda ordalag. ”Jag står för allt jag skrivit”, låter Lidén hälsa.
Öppenhet och transparens var ledorden i regeringens FN-kampanj. Men innehållet i rapporten och hanteringen av densamma tyder på det motsatta. Bara den som har något att dölja ägnar sig åt mörkläggning och bortförklaringar.
Det finns skäl att fråga sig hur mycket moral och yrkesheder som återstår på det departement som är satt att ansvara för Sveriges diplomatiska relationer med andra länder. (SNB)