Svensk bostadspolitik har gamla anor. Sedan andra världskrigets dagar har någon form av hyresreglering gällt på svensk bostadsmarknad. Fram till 1968 var det hyresregleringslagen. Sedan dess har i stället nuvarande system med bruksvärdeshyra gällt, enligt vilket hyran sätts med hänsyn till bland annat boendets standard.
Det är en reform av detta system – strävan efter friare hyressättning - som C och L har ställt upp som ett av kraven i förhandlingarna med S om regeringsbildningen.
Principiellt har de en viktig poäng. Marknadsregleringar leder till problem, om det så handlar om tillgången av bröd i 1900-talets Sovjetunionen eller utbudet av bostäder i 2000-talets Sverige. Bostadsbristen i svenska städer och de häpnadsväckande köerna är båda relaterade till den reglerade hyressättningen.
I praktiken innebär regleringarna att de som har råd att bo i storstädernas centralt belägna hyresrätter får enorma subventioner, eftersom de inte betalar en marknadsanpassad hyra. Samtidigt är hyrorna för hyresrätter i utanförskapsområden, på landsbygden eller mindre orter högre än vad de borde vara, det egentliga priset gäller så att säga inte. Ironiskt nog leder alltså hyresregleringen till ett orättvist förhållande där priserna hålls ned i storstäderna medan de hålls uppe i mindre populära orter.
En förändring av bruksvärdessystemet i riktning mot marknadshyror skulle leda till rättvisare hyror. Hyrorna utanför storstäderna skulle sänkas, vilket i sin tur också skulle kunna bidra till att återvitalisera områden som många annars flyttar ifrån. Inte alla vill bo dyrt i en småstad när du för liknande hyra skulle kunna leva i en större stad med större utbud av både jobb och nöjen.
Utan förändring kommer även trenden med att omvandla hyresrätter till bostadsrätter att fortsätta, samtidigt som det inte heller byggs nya hyresrätter – det är helt enkelt mer lönsamt för fastighetsägarna. Det nuvarande systemet har överlevt sig självt.
Det betyder dock inte att införandet av marknadshyra vore oproblematiskt. En direkt och total omvandling – ett slags chockterapi inom bostadspolitiken – skulle vara svår att genomföra utan skadliga effekter. De som i dag bor i hyresrätter skulle plötsligt få drastiskt höjda hyror. Eftersom svensken levt med hyresregleringar i snart åttio år har otaliga människor i mångt och mycket planerat sina liv utifrån de förutsättningar som gällt. Att uppleva hur ens livsplanering således sätts ur spel rakt upp och ned skulle ge upphov till oro och osäkerhet – inte minst för resurssvaga samhällsgrupper.
En rimlig kompromiss vore att reformera hyresregleringarna på ett sådant sätt att ett övergångssystem etableras som successivt strävar mot marknadshyror samtidigt som hänsyn visas mot alla enskilda vars liv byggts upp utifrån det gamla systemets förutsättningar. För nybyggda hyresrätter skulle alltså marknadshyror gälla, medan den som redan har ett befintligt kontrakt på en hyresrätt slipper drabbas av en plötslig och genomgripande förändring. (SNB)