Riksrevisionen har granskat relationen mellan länsstyrelserna och regeringen och kommit fram till att den är rörig, ineffektiv och bygger på informella rutiner.
Länsstyrelserna är 21 olika myndigheter och är regeringens representanter ute i landet. Det finns inget avgränsat område som länsstyrelserna ska driva frågor inom.
De ska hantera sådant som jakt, miljövård, överklagade bygglov och mycket annat. De får hela tiden nya frågor att ta hand om. Budgeten de har är generellt minimal men med ständigt nya tillskott som kopplas till specifika uppdrag.
Mellan 2004 och 2012 pekade flera utredningar på att regeringens styrning av länsstyrelserna skapar problem. Länsstyrelserna har svårt att styra och prioritera sin verksamhet som detaljstyrs av regeringen via ständigt nya uppdrag.
Centrala myndigheter lägger också över uppgifter på länsstyrelserna utan att en tydlig helhetsbild finns någonstans i statsförvaltningen. Såväl riksrevisionen som tidigare utredningar har efterfrågat en minskning av antalet länsstyrelser samt att man skapar ett system som möjliggör transparens och skapandet av en helhetsbild.
Systemet som det är nu är uppbyggt kring informella kontakter och kontinuitet i regeringskansliet. Om personerna på regeringskansliet byts ut, som vid maktskifte, så börjar man om från noll. Det är uppenbart att rutinerna fungerar så länge Socialdemokraterna sitter vid makten.
Genom att upprepade gånger skjutit välbehövliga reformer till framtiden så har Socialdemokraterna prioriterat sitt eget inflytande över förvaltningen före länsstyrelsernas professionalitet och medborgarnas intressen.
Varken alliansregeringen eller socialdemokraterna har gjort något åt de här problemen. Men länsstyrelserna har behövts reformeras i årtionden. Styrningen behöver samlas och formaliseras. Dels för att underlätta länsstyrelsernas arbete. Men också för att underlätta vid regeringsskiften. I det korta perspektivet så är det svårt att se någon skillnad i hur väl olika regeringar genomför sin politik.
Men effekten blir att Socialdemokraterna har lättare att genomföra sin politik än andra regeringsalternativ. Borgerligheten tror att myndigheterna har ett naturligt oberoende från regeringen. Socialdemokraterna saknar dessa illusioner.
Länsstyrelserna är en viktig pusselbit i att förstå Socialdemokraternas oproportionerliga inflytande i myndighetssverige. Om de andra partierna i Sverige vill bli något annat än bänkvärmare på regeringskansliet måste de se organisatoriskt skeva maktförhållanden som det här. Det är inte symbolpolitik eller dagsaktuella frågor som bär makten. Det är statens organisation som är det centrala.
Vill man efter nästa regeringsskifte jämna ut spelplanen i svensk politik så är det en bra idé att börja med länsstyrelserna. (SNB)