Rapporterna om hot och våld mot tjänstemän duggar tätt. De utsatta yrkesgrupperna är inte längre enbart polis och kronofogde. Problemet gäller även numera grupper som journalister, vårdpersonal, socialsekreterare, bibliotekarier och parkeringsvakter. Problemet sprids och eskalerar så till den grad att yrkesgruppernas verksamheter begränsas. Det slår i sin tur mot dem som råkar bo i ett område där regler och lagar inte längre gäller i praktiken.
Hot och våld mot just bibliotekspersonal är inte nytt, men däremot har det en annan karaktär i dag. Till exempel har hoten börjat riktas mot enskilda bibliotekarier. Dessutom finns där politiska motiv som blir allt vanligare, då hot exempelvis följer efter att ett bibliotek vägrat köpa in en viss bok eller tidskrift (Biblioteksbladet 6/2017). Det finns anledning att kritisera vissa bibliotek för att göra urval grundade på politiska värderingar, men hot och våld får aldrig vara ett medel för att uttrycka sitt missnöje.
Hoten grundar sig alltså inte bara i kriminalitet i vissa områden, utan också i en bristande respekt för professionen som sådan. Patienter hävdar att läkare gör fel bedömningar och föräldrar anser att lärare sätter fel betyg på deras barn. Ifrågasättanden av vissa beslut är en sak, men hot och våld ska ingen yrkesgrupp behöva stå ut med. Större del av verksamheten och dess resurser måste då läggas på säkerhet, snarare än det faktiska syftet med skolan, sjukhuset eller biblioteket. För att inte tala om de orimliga villkor som får vissa anställda att byta jobb.
Något som skulle ha stor effekt på det här problemet är övervakningskameror och inspelningsutrustning, vilka både fungerar som bevis och hjälp att identifiera gärningsmannen. Kameror används redan på sjukhus och i områden med hög kriminalitet med effektivt resultat. Men den nya kamerabevakningslagen kan innebära att många kameror måste tas ned.
Tanken med den nya lagen var att det skulle bli lättare att få tillstånd för kamerabevakning, särskilt för brottsbekämpande ändamål. Men i praktiken har det snarare blivit svårare för både polis och sjukhus att få tillstånd för att sätta upp eller behålla de kameror som redan finns. Den största anledningen är att alltför stor vikt läggs vid den personliga integriteten. En viktig aspekt, men den personliga säkerheten bör rimligen vara viktigare.
”Är personlig integritet att slippa bli filmad när man blir rånad?” Joakim Söderström, vid polisens nationella operativa avdelning, NOA, uttryckte situationens orimlighet i SvD (25/9). När personalens, patienternas och boendes frihet begränsas av hot och våld är det knappast den personliga integriteten man är mest bekymrad över.
För att befria arbetsmiljön från hot och våld är det därför viktigt att vidta de åtgärder som krävs. Annars kommer problemet att bli vanligare, och rättssamhället kommer att begränsas allt mer till förmån för kriminella.
Agnes Karnatz