I veckan röstades den nya samtyckeslagen igenom i riksdagen med stor majoritet. Från den 1 juli ska det bli straffbart att ha sex med en person som inte genom tal eller kroppsspråk givit sitt godkännande. Syftet må vara nog så behjärtansvärt, men en rad problem följer i samtyckeslagens kölvatten.
Sex ska vara frivilligt, och om inte ska det vara olagligt, menar riksdag och regering. Därför införs två nya brott, oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp. Oaktsamhet föreligger om den andra personen inte deltar frivilligt. Inget uppsåt krävs för att det ska vara brottsligt. Men denna vagt formulerade nya lag täcks redan in av befintlig lagstiftning, då såväl passivitetsfall som överrumplingsfall omfattas av den nuvarande utformningen av våldtäktsbrott.
Däremot kommer den nya lagen att få konsekvenser både vad gäller polisens arbete och implementeringen i domstol. Och i förlängningen också för rättssamhället i stort. Även i denna fråga inkom Lagrådet med befogad kritik och avstyrkte förslaget i sin helhet, men fick inte heller denna gång något gehör.
För att en förövare ska fällas för våldtäkt krävs att denne ska ha använt hot, våld eller ha utnyttjat en person som exempelvis varit berusad. Med samtycke söker man vända på perspektivet. I stället för gärningsmannens handling och uppsåt ska utgångspunkten vara offrets frivillighet.
Men hur ska detta i praktiken bedömas? Ska samtycke inhämtas sekund för sekund i varje intim situation? Alla som har varit i ett sexuellt sammanhang med en annan person inser att det i praktiken blir svårt, om inte omöjligt, att efterleva. Ofrånkomligen kommer det att bli en tolkningsfråga från fall till fall samt synnerligen svårt att leda i bevis. Hänsyn måste tas till parternas handlande, deras relation och situationen i övrigt. Det blir svårt att såväl utreda som bedöma. Ord kommer fortfarande att stå mot ord i brist på teknisk bevisning. Om exempelvis två berusade personer gjort något som de från början inte tänkt sig, ska då båda lagföras, eller bara den ena? Detta har lagen inget svar på.
Redan knappa polisresurser kommer att behöva tas anspråk i anspråk för ogörliga utredningar. Utan ytterligare resurser tvingas polisen i än högre grad prioritera vilka brott som ska få företräde. Högen med vilande våldtäktsanmälningar växer redan och det är svårt att se hur samtyckesbrotten ska kunna beredas utrymme i polisens arbete.
Medborgare ska kunna förvänta sig att kriminella gärningar ska gå att lagföra. Så är inte fallet med samtyckesbrotten. Det är blott och bart signalpolitik.
Syftet är i någon mening gott, nämligen att understryka vikten av samtycke i sexuella relationer. Men otillräcklig och vag lagstiftning som inte är tillämpbar i praktiken riskerar att undergräva polisens förmåga och rättssystemets trovärdighet. Det borde stämma till eftertanke hos våra lagstiftare i riksdagen. (SNB)