Ingen myt att cancervården är ojämlik

Det finns mångabakomliggande  orsaker, men det är ingen myt att cancervården inte är jämlik, skriver Ulrika Årehed Kågström, 
generalsekreterare Cancerfonden
och Jan Zedenius,  medicinskt sakkunnig på Cancerfonden. Bilden visar en strålbehandlingsmaskin  på  Gävle sjukhus.

Det finns mångabakomliggande orsaker, men det är ingen myt att cancervården inte är jämlik, skriver Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Cancerfonden och Jan Zedenius, medicinskt sakkunnig på Cancerfonden. Bilden visar en strålbehandlingsmaskin på Gävle sjukhus.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Genmäle2018-04-21 06:00
Detta är en ledare. Enköpingspostens ledarsida är oberoende liberal.

Catarina Kärkkäinen riktar i en debattartikel, väl spridd via Svenska Nyhetsbyrån, hård kritik mot Cancerfonden och hur vi i årets Cancerfondsrapport beskriver socioekonomins påverkan på överlevnad i cancersjukdom. Kritiken bygger hon ensidigt på den debattartikel som onkologerna Peter Nygren och Gustav Ullenhag tidigare skrivit i Upsala Nya Tidning. Dessvärre har hon uppenbarligen varken läst vår replik i UNT, kapitlet i Cancerfondsrapporten 2018 eller den rapport EY låtit göra och som vår granskning bygger på.

I vår replik i UNT välkomnar Cancerfonden debatten. Vi kan också konstatera att Cancerfonden är överens med Nygren och Ullenhag om de komplexa orsakerna till ojämlikhet när det gäller dödlighet i cancer. Vi vidhåller dock att vi måste rannsaka orsakerna till faktum: cancervården är inte jämlik i alla stycken. Det är ingen myt Catarina Kärkkäinen.

Till skillnad mot vad Kärkkäinen påstår så redovisar vi i rapporten ingående en mängd olika förklaringar till rådande ojämlikheter. Lågutbildade har generellt sett svårare att ta till sig information given av vården. Personer från högre socioekonomiska grupper följer också behandlings- och läkemedelsrekommendationer i högre utsträckning än lågutbildade. Personer med låg utbildning har en högre tröskel till att söka sjukvård, de ställer färre frågor i mötet med sjukvården och deltar i lägre grad i screeningprogram. Därtill finns skillnader i livsstilsfaktorer som leder till olikheter i diagnosprofil, samsjuklighet osv. Listan kan göras längre och den retoriska frågan infinner sig:

Vilken instans äger det huvudsakliga ansvaret för att överbrygga dessa skillnader i beteende om inte vården? Det är åtminstone så vi tolkar Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), kap 2 §1 och kap 3, §1 och 2.

Vill Catarina Kärkkäinen fördjupa sig i detta viktiga ämne finns det ett stort antal vetenskapliga studier, flera refererade eller nämnda i EY:s granskning och Cancerfondsrapporten, som visar att personer med låg socioekonomisk status ibland är i ett sämre läge även när man mäter vårdprocesser som utfall snarare än dödlighet.

Genmäle på ledare den 20 april

Läs mer om