Ukrainas ambassadör Andrij Prochutnjuk står framför 200 elever och lärare i aulan på Westerlundska gymnasiet. Ambassadören har precis kommit tillbaka från Kiev. Och vi har ägnat helgen åt att förfasas över det osannolika mötet i Vita huset där Trump skällde ut Zelenskyj inför öppen ridå.
Det är historiskt och stort och otäckt och här sitter vi i lilla Enköping och känner rädslan krypa inunder skinnet. Vad kan vi göra när världen tycks krackelera omkring oss? Finns det något sätt att kanalisera vår ilska? Hur ska vi hantera vår oro?
Häromveckan hörde jag några gymnasieelever prata om att det kändes fel att sätta barn till världen i en tid präglad av krig, klimatkriser och kriminalitet. Och skulle jag ändå få barn, sa en av 17-åringarna, kommer jag aldrig att släppa ut dem på egen hand. Den här världen är för farlig.
Det gör mig helt förtvivlad. Kanske är det därför jag med något som liknar en besatthet sätter i mig en semla för 59 spänn från Fabian Flink. Som att jag desperat söker trygghet genom att upphöja fettisdagstraditionen till en helig rit.
Kanske är det också därför att jag sitter och bölar framför tv:n när Gunde Svan och hans adepter mot alla odds tar sig i mål på Vasaloppet. Det är något med snällheten, att ingen vill någon annan något ont. ”Om världen kunde vara som Vasaloppet, då hade världen varit den tryggaste och bästa platsen”, summerar komikern Kaeli Abdi sitt lopp när hon stapplar över mållinjen i Mora.
En del har stängt av helt och hållet, orkar inte längre titta på nyheterna eller tvingas åtminstone ransonera intaget av elände för att inte slås ned totalt . Andra bunkrar konserver och preppar sig till trygghet och något slags kontroll över situationen. Det är inget fel i det och det är ju precis det som myndigheterna uppmanar oss till men varken semlor, vevradioapparater eller vasalopp förändrar ju världen.
Men, här har jag gjort en spaning. Jag tycker mig ana ett nytt engagemang och en ny handlingskraft bland människor. Man kan se det i sociala medier, där många inte längre nöjer sig med att lajka eller hjärta lite oengagerat när man vill uttrycka sitt stöd för något. Allt oftare vågar folk säga ifrån när någon uttrycker sig kategoriskt eller rasistiskt i lokala Facebook-grupper. Allt som oftast hör jag om Enköpingsbor som skänker pizzor till flyktingar, vinterskor till barn eller bidrar till ett nytt tak på härbärget. Människor verkar vilja gå från ord till handling.
För ett par år sedan var det många som slutade att köpa Marabouchoklad sedan ägaren Mondelez hamnat på Ukrainas svarta lista då företaget fortsatte sin verksamhet i Ryssland. Men minnet är kort och det är väl tveksamt om det var tillräckligt många som avstod sina Aladdinaskar i julas för att bojkotten skulle ge någon effekt. Men än är det inte för sent.
Se bara på Tesla. I en handvändning, eller snarare heilande armrörelse, vändes beundran för Elon Musk till avsky, och nu tappar Tesla snabbt på den svenska elbilsmarknaden. De flesta av oss har väl inte råd med en Tesla ändå, men om det kommer en billigare modell i framtiden blir det spännande att se om det är principen eller plånboken som får bestämma. Eller som vi låter bestämma. Vi har ju fortfarande en vilja.
Senare samma dag som Ukrainas ambassadör besöker gymnasiet, talar han på Stora torget i Enköping, inför en stor publik. 350 Enköpingsbor har trotsat snålblåsten för att manifestera sitt stöd för Ukraina. Det finns säkert någon klentrogen som menar att engagemanget på Stora torget i måndags var en engångsföreteelse men jag vill verkligen inte tro det.
Jag själv har visserligen inte demonstrerat sedan en kväll i maj 2014 då Enköpings centrum fylldes med stora och små kommuninvånare som bar plakat med ord som antirasism, solidaritet och feminism. Den demonstrationen hade nog ingen större verkan på politiken men den gjorde något med oss som var där. Den gav oss lite hopp och det är inte att förakta.
Så tänk nu om min spaning stämmer. Tänk om det nya är att vi reser oss ur soffan, att vi vågar stå för att vi bryr oss och att vi engagerar oss på riktigt. Och tänk om vi dessutom orkar fortsätta att göra det även när det känns lite motigt. Snacka om upprustning.