Det brukar sägas att man inte ska ångra något i sitt liv. Och det är klart att inget blir bättre av att vara bitter och gå runt och älta sånt som ändå inte går att förändra. Men jag kan ändå inte låta bli att ångra en sak. Jag ångrar att jag inte har bott mer utomlands i mitt liv.
Trots att jag lovade mig själv på studentdagen 1988 att flytta från Enköping fortare än kvickt och aldrig återvända har jag numera levt övervägande del av mitt liv här. Är det verkligen nyttigt för en människa?
Det är naturligtvis lätt att romantisera den där längtan ut och bort, suget att se världen och viljan att knyta nya kontakter. Den där starka upplevelsen av att inte riktigt passa in, att livet pågår någon annanstans och att man bara kan hitta sig själv på en annan plats. Den känslan växer ju bort av sig själv när man upptäcker att man behöver tjäna pengar och ordna tak över huvudet till sina barn. Man tränger i varje fall undan den när man har fullt upp med att hantera vardag. Och det är inte heller det jag menar.
Jag bara undrar om det är bra att bo i Enköping (eller Fjärdhundra eller Stockholm eller New York) i mer eller mindre hela sitt liv?
Egentligen är väl inte Enköping sämre än andra mellansvenska städer i samma storlek. Om man promenerar genom centrum, förslagsvis från Vårfrukyrkan till nedre Kungsgatan, och blundar på rätt ställen kan Enköping se riktigt pittoreskt ut och kisar man lite kan den gröngeggiga Enköpingsån nästan glimra lite vackert. Och här finns ju ”småstadens charm med cykelavstånd till alla aktiviteter” som fastighetsbolagen skriver i sina annonser.
Problemet är alltså inte Enköping i sig. Problemet är att bo för länge på samma ställe. Det är nyttigt att placera sin kropp och sin själ i en ny miljö. Det gör något med en.
Journalisten Martin Gelin skriver i sin bok I morgon är jag långt härifrån – ett avskedsbrev till USA, att något av det gudomliga med att flytta är att man får en chans att få barndomens blick på världen. Han citerar den amerikanska poeten och nobelpristagaren Louise Glück som har sagt:
“We look at the world once, in childhood. The rest is memory.”
Om det stämmer måste vi som individer alltså flytta på oss då och då om vi ska kunna se världen på riktigt. Och det skulle i så fall innebära att vi som har bott många år på samma ställe inte längre har förmåga att upptäcka det som finns omkring oss. Vi tror att vi ser men egentligen är det bara barndomens minnesbilder som väcks till liv.
Jag tänker på det när jag med höjda ögonbryn noterar att många unga människor i min omgivning inte verkar så intresserade av att resa. Åtminstone inte på det där se världen-sättet som jag vill inbilla mig att jag och min generation drömde om. Nu kan jag vara farligt nära romantisering igen. Jag flyttade till Jönköping efter gymnasiet. Det är inte riktigt på andra sidan jordklotet.
Men faktum kvarstår. Många unga som jag pratar med vill inte resa. De vill tjäna pengar. De tänker praktiskt. De vill ha en bra utbildning och skaffa jobb och bostadsrätt.
Och lån! tänker jag för mig själv fast jag egentligen vill skrika: Akta er, ni blir fast! Fast i Enköping och i era bekväma vanor. Ge er ut i världen vetja!
Å andra sidan är de ju redan där, de chattar dagligen med folk över hela världen, de är supersäkra på engelska (och skrattar hånfullt åt sina föräldrar) och följer i realtid händelser på varenda kontinent. De behöver inte tågluffa för att testa sin tyska.
Egentligen handlar det kanske om en patetisk avundsjuka på dem som fortfarande har framtiden för sig men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vem jag hade varit om jag hade bott någon annanstans, gjort några andra val. Svenljunga hade kanske lugnat mitt sinne, Grundsund gjort mig mer kreativ och kanske hade jag blivit modigare om jag hade levt några år i Tokyo.
Min 87-åriga pappa har bott i hela sitt liv på samma gård. Marken och stenarna där man har lekt som barn behöver nödvändigtvis inte vara där man hör hemma men för min pappa är det så. För hans generation är det väl oftare så. För den som har tvingats fly från sitt land kan det nog också kännas så.
På kommunens hemsida kan man läsa att 42 procent av Enköpings drygt 48 000 invånare är inflyttade. Av olika anledningar väljer en massa människor att flytta hit och placera sina kroppar och själar i ny miljö. Man kan undra hur det påverkar dem? För oss som är uppvuxna här är det bara att tacka och ta emot. I mötet med alla nya Enköpingsbor kan våra själar få luft och vår syn lite bättre, utan att vi behöver flytta våra kroppar.