– Och snart har du sommarlov, säger tandsköterskan glatt medan hon fäster pappershaklappen runt min hals.
Hon vet inte vad hon gör. Hon är ytterst kompetent i sitt arbete och trevlig och effektiv med både sug och puts, men hon har ingen aning om att hon precis har lekt med döden. Att tilltala en sönderstressad lärare i maj utgör en risk i sig. Att utgå från att hen på något sätt är tacksam för sitt yrkesval är förenat med livsfara.
Det kliar lite i pannan där hornen börjar växa men jag sköljer munnen och försöker svara utan sarkasm i rösten. Jo, visst ska det bli skönt att vara ledig i sommar men snälla, använd inte ordet snart. Det stressar sönder mig. Det gör mig torr i munnen bara av tanken på allt som ska hinnas med innan dess. Men det är ju inte tandsköterskans fel så jag fyller på tandläkarmuggen på nytt och pressar fram ett stelt leende.
Frisören som jag besöker ett par dagar senare är ännu modigare.
– Ja, så här års kan man vara riktigt avundsjuk på er lärare. Ni är ju snart lediga.
Vad sa du att du sa, sa du? Avundsjuk?
Av ren självbevarelsedrift sitter jag still i frisörstolen. Med en välslipad sax några millimeter från mina ögon vågar jag inte göra några häftiga utfall. Men djävulshornen växer till sig några centimeter och den stackars oskyldiga frisören får i stället en liten föreläsning om lärares arbetsbörda under perioden mellan hägg och syren.
För ja, den är stor. Kanske rentav enorm, åtminstone oöverblickbar. Det är i och för sig många yrkesgrupper som har mycket att göra i perioder. Lärare stressar kanske inte mer i jobbet än busschaufförer eller banktjänstemän eller brandmän eller biskopar. Och det finns säkert också de som skulle hävda att det hör till lärares självbild att gotta sig i sin självömkan i maj. Vi vårdar vår offerkofta ömt.
Men vi har också något som de flesta andra yrken slipper. Vi sätter betyg. Vi utöver myndighetsutövning som kan avgöra en ung människas framtid om man vill vara lite dramatisk, vilket en sliten lärare i slutet av maj ofta är. Kom inte och kräv att vi ska se realistiskt på vårt uppdrag under den här tiden också. Vi pallar inte mer press nu.
Vi har rättat nationella prov och lyssnat på redovisningar och argumenterande tal. Vi har haft seminarier och planerat in omprov och kompletteringar. Plötsligt kommer eleverna på att läsåret snart är slut, vaknar till och vädjar desperat. Vad kan jag göra för att få ett högre betyg?
Vi tittar i kors eller stirrar tomt i fjärran, tappar namn och glömmer nycklar. Häromdagen försökte jag gång på gång logga in i min dator med lösenordet Hälsingland. Jag har ingen aning om varifrån det kom. Jag har aldrig haft ett lösenord i hela mitt liv som varit ens i närheten av Hälsingland. Det måste ha varit någon avkrok i hjärnan som sprattlade till när resten låg i dvala. Till sist mindes fingrarna det riktiga när hjärnan lagt ner.
Och i detta tillstånd ska elevernas kunskaper sammanfattas i en bokstav. Jo, vi har dokumenterat under hela läsåret och har underlag för att sätta ett rättvist betyg. Vi är trots allt proffs på det vi gör. Men betygsbryderierna liksom kliar i kroppen. Tankarna maler om natten. Hur mycket vikt ska jag lägga vid det där boksamtalet vi hade i höstas? Har jag som lärare gjort tillräckligt för att eleverna ska kunna visa sina kunskaper? Och vad har de egentligen lärt sig?
Jag är väl värd ett A, säger någon. Och jag förtjänar ett C, säger en annan. Jag har kämpat hårt och inte ens fuskat med ChatGPT. Om du bara ger mig ett B, kommer jag in på juristlinjen säger en tredje.
Och ja, ni är värda alla stjärnor i världen och jag vill inget hellre än att ge er högsta betyg, men jag måste göra mitt jobb. Glädjebetyg är ändå ingen lösning. Trots att elever blir besvikna. Trots att föräldrar blir besvikna. Trots att rektorer blir besvikna. På andra skolor har lärare drabbats av hotfulla mejl, drev i sociala medier och sänkta löner för att pressas att höja betyg. Det har jag aldrig varit med om tack och lov. Det är jobbigt ändå.
Ingen blev lärare för att sätta betyg. Det kan jag sätta min lärarlegitimation på.
”Jag vill undervisa, inte sätta betyg” kvider kollegan.
Men vi kvider tillsammans och till sist har vi skrivit in betygen, klarat av brännbollsmatcherna och studentpyntat klassrummen. Skallen snurrar och blicken är fortfarande tom, men det är precis som det brukar vara så här års och på något märkligt sätt är det ett slags trygghet. Trots all osäkerhet i världen finns det något som består. En svajande zombielärare strax före sommarlov.