Vi har kommit ett steg närmare ett nytt hotell i Enköping. Om det nu inte var ett aprilskämt att kommunstyrelsen röstade ja till detaljplanen för hotellbygge på stattomten i tisdags.
Vi har kommit ett steg närmare ”en pulserande del av Enköpings stadskärna”. Det är i varje fall vad som utlovas när hotellets bottenvåning presenteras på kommunens hemsida. En välkomnande yta, där både Enköpingsbor och besökare ska kunna samlas, handla och umgås i affärer, pubar och kaféer.
Och på sjätte våningen ska det bli elegant restaurant och sofistikerad skybar. Vi kommer att se ända till, ja, kanske inte till Mariannelund som Emils lillasyster Ida gjorde från flaggstången, men till Annelund kanske, i klart väder. Eller varför inte till Vappa.
Ett pulserande stadsliv. Jojo, det ser vi fram emot.
Jag och barnen brukade stå i timmar och titta på grävmaskinerna som satte sina rivningständer i stadshotellet för 15 år sedan. Stora maskiner. Det var ett riktigt äventyr även om den ömma modern förlorade sig i minnen av studentbaler och annat från fornstora dagar. Med spänning såg vi fram emot att följa projekt hotellbygge också men det hann vi inte med innan sönerna blev vuxna och inte längre ville titta på maskiner med mamma.
Vi har onekligen tränat vårt tålamod, vi Enköpingsbor, och är väl heller inte så vana vid pulserande stadskärna. Men om fullmäktige den 15 april röstar ja till den nya detaljplanen kanske vi kan få igång det gamla hjärtat i Enköpings centrum så småningom.
Takterassen ska ge en ”efterlängtad injektion och nya perspektiv över staden” står det i arkitektförslaget. Jajo, det kan nog staden må bra av och själv skulle jag kunna behöva en liten shot, jag också.
För skulle Enköpings stadskärna stå och falla med mig vore den död sedan länge. Jag köper en och annan strumpa på hemmaplan och jag försöker gynna Gestbloms när det går. Jag vill så gärna att det ska finnas en bokhandel där jag bor men om den roman jag tänkt ge bort i present inte finns i butiken, hinner jag sällan vänta på att den ska beställas hem. Sådan framförhållning har inte jag tyvärr.
Jag hinner sällan ner på stan överhuvudtaget. Och jag är ju inte ens en pendlare.
Jag gör ibland några förvirrade försök att bidra till centrumlivet när jag har en sen klipptid eller ska på en konsert som börjar klockan 19. Då går jag några varv runt torget innan jag inser att butikerna redan har stängt. En repa på apoteket kan det bli. Alvedon kan man ju aldrig få för mycket av. Om jag upptäcker att jag är lite småhungrig blir det i bästa fall en French hot dog på torget. Så kontinental är jag inte att jag slinker in på puben och slår mig ner i baren lite världsvant för mig själv. Ofta slutar det istället med en banan och en drickyoghurt.
Under dessa bananvandringar i skymningen kan det hända att jag hamnar vid stattgropen. Jag betraktar det draperade träplanket som omger tomten och konstaterar att det ändå är bra mycket vackrare än det skramliga nätstängslet som skyddade området de typ sju första åren. Den nya generationen Enköpingsbor känner knappt till att det funnits något annat än en rivningstomt här. Sönerna minns stadshotellet lika lite som de erkänner att de en gång älskade att titta på grävmaskiner med sin mor. Och de nyinflyttade får vända sig till tevedokumentärer om förstörda stadskärnor för att se hur deras stad en gång såg ut. Visserligen var vårt stadshotellet ganska bedagat de sista åren, men visst var det en äkta skönhet.
Men app app app, låt oss inte fastna i det förflutna. Det blir så sorgligt. Och lite skämmigt.
När Caliente, tapasbaren vid torget, meddelade att de skulle gå i konkurs före jul, beklagade jag det i sociala medier som så många andra. Som om jag varit där mer än någon enstaka gång de senaste åren. Som om mitt halvhjärtade hjärta kunde göra någon som helst skillnad.
Jag bidrar verkligen inte till att stadskärnan pulserar av liv, men som tur är hänger det inte bara på mig. Vi är många som bor i Enköpings kommun vid det här laget och kanske kan det bli lite andra bullar framöver.
Det ryktas om nya kaféer, cavabarer och proseccoställen i staden. Bakom fönster täckta med brun byggpapp smids än så länge hemliga planer.
Kom igen – gammal som ung, levande som halvdöd. Låt oss den här gången se till att vattenhålen inte torkar ut.
Kanske ett nytt stadshotell, eller åtminstone drömmen om ett, är precis den hjärtstartare som behövs för att få Enköpings centrum pulserande igen. Men låt det inte dröja en generation till. Då får vi aldrig liv i liket igen.