Jag vill skriva om våren. Jag vill skriva om valborg, varmkorv och vitsippor och jag vill hälsa den sköna maj välkommen. Men, knappt har Enköpings blivande studenter fått sina mössor på huvudet under den nya traditionen med mösspåtagning i trapphallen på Westerlundska förrän nyheten når oss. Tre unga personer är skjutna till döds i centrala Uppsala, mitt på blanka eftermiddagen.
I vårt Uppsala, i närheten av Vaksala torg, Hjalmar Brantingsgatan, mitt i stan.
Många av de 400 studentmösseklädda som tränar på studentsången och sjunger om hopp har planerat att åka till Uppsala på sista april. De ska festa, fira och umgås med de 120 000 andra valborgsfirarna. Kontrasten mellan de glada studenterna med de, åtminstone än så länge, skinande vita mössorna och avrättningen av tre unga personer i Uppsala är så stor att den knappt går att greppa. Den liksom skär igenom hjärtat, hjärnan och hela kroppen.
Mina egna söner ska också fira valborg i Uppsala. Brorsdottern ska forsa fram i Fyrisån på en flotte. Hjärnan inser att det inte är farligare än vanligt att fira valborg i år, men oron finns i kroppen ändå. Och en hel del uppgivenhet tyvärr. Hur hamnade vi här?
Polisen i Uppsala försöker lugna allmänheten med att dådet är en isolerad händelse, men på radion talar någon om risken för vedergällning och ingen förblir opåverkad av det hemska som har skett. Och hur det känns för en mamma vars barn har mördats av ett annat barn, vågar tankarna knappt snudda vid.
Ändå fylls Uppsalas gator av festglada och firande unga och gamla. Ändå lämnar Enköpingsborna sina trygga hem för att klä sig varmt och promenera till Åsenstugan, Litslena bygdegård eller Fanna IP för att titta på majbrasor, lyssna på vårsånger och äta korv i bröd.
Eller så är det snarare på grund av det hemska. I år är valborg inte bara fest för våren. I år är valborg en manifestation. Vi gör ett aktivt val.
Vi visar att vi vågar vara tillsammans i en stor skara av okända människor. Jag vet inte riktigt vad det är vi sluter upp kring men något slags känsla av att det är viktigt att vara tillsammans kanske och där har Valborg, som är en av mina absoluta favorithögtider, verkligen potential.
Valborg handlar inte bara om att hälsa våren välkommen eller att höra en flämtande manskör försöka överrösta vinden. Valborg handlar inte heller bara om att vi är så svältfödda på ljus och värme här uppe i Norden att vi blir som hypnotiserade av majbrasornas flammande lågor.
Även om det ligger något i det också. När Westerlundska gymnasiet fick besök av elever och lärare från en skola Luxemburg häromsistens, skrattade de gott åt oss svenskar som prompt skulle ut och grilla korv fast regnet strilade och termometern visade långkalsonger och handskar.
Våren, värmen, ljuset, visst. Men valborg är större än så. Valborg är en av de få riktigt allmänna och gemensamma högtiderna som vi har i vårt land.
Den utestänger ingen av religiösa skäl, även om det faktiskt finns ett litet helgon på ett hörn och även om elden från början skulle skrämma bort något slags sattyg. Den handlar inte partipolitik som första maj och den kräver inga storslagna planer eller märkvärdiga menyer, som midsommar och nyår. Det är lagom anspråkslöst och lagom mycket ledigt. Precis lagom för att gå ut och ses. Bilda folkmassa.
Årets valborgsfirande på Åsen är inget undantag. Här har en salig blandning av människor samlats. Här spankulerar snofsiga damer och herrar i hatt. Föräldrar jonglerar med korvar i nävarna medan de hanterar lotter och försöker hålla ett öga på barnen. Tonåringar i klungor. Hundägare i rörelse. Någon överförfriskad vinglar upp på åsen men polis och fältarbetare är på plats, liksom vanligt folk som har tid att prata en stund. Musikunderhållningen består av både Kentlåtar och nationalsång. Kycklingkorv och vanlig. Stark och söt senap.
En liten kille avbryter vårtalaren, tar tag i mikrofonen och kräver att majbrasan ska tändas. Kanske säger han vad alla tänker på. När scouterna tänt elden med facklor rör sig människorna mot lågorna.
Det här borde vi göra oftare. Varför inte tända eldar i februari, augusti och november också? Vi behöver fler lägereldar i vårt samhälle. Inte eldar som skrämmer bort häxor och rovdjur utan eldar som får oss att närma oss varandra.
Nu har årets eldar brunnit ut. Vintern är väck, våren är här och snödrivans blommor har smält ner för att dö. Rädslan har kanske inte helt rasat ut ur våra själar, men förhoppningsvis pyr det fortfarande lite kämpaglöd någonstans som kan flamma upp när det behövs.