Det handlar inte om någon skönhetsoperation. Det handlar inte heller om något intresse för min kropp. Det handlar helt enkelt om mina gamla synder. Ett idogt toplessolande på 80-talet. Då när vi smorde in oss i kokosolja med minimal solskyddsfaktor. Då när det knappt räknades som att sola om vi inte hade bränt oss knallröda och ömsat skinn några gånger varje säsong. Då när vi gick till Idrottshuset på håltimmarna för att sola solarium. Då när vi inte visste bättre.
Det är vi som nu ligger här under kniven och karvar bort cancer ur huden. För min del har det hittills bara handlat om harmlös basalcellscancer, men man vet ju aldrig vad som ligger och lurar därunder. Den stora skräcken är melanom, den allvarligaste formen av hudcancer och den cancersjukdom som ökar allra mest. Och som verkar gå att härleda till att man bränt sig i solen.
Uttrycket ”vill man vara fin får man lida pin” upprepades som ett mantra under min uppväxt. Men då handlade det mer om att ta hål i öronen eller kamma tovor ur håret. Ingen berättade att pinan kunde handla om hudcancer. Då alltså. Nu vet vi ju. Nu nästan dränks vi i solskyddsprodukter och information om olika typer av ultravioletta strålar. Nu vet vi bättre. Men ändå. Faror i framtiden är svåra att hantera. För den som är under tjugo i det närmaste omöjliga att greppa.
Så gott som dagligen ser jag ungdomar kolla sina väderappar och diskutera UV-index. Inte för att undvika solens skadligaste strålar, vilket väl var själva syftet då WHO lanserade UV-index från början, utan för att kunna göra precis tvärtom. Att maximera sitt solande för att bli så bruna som möjligt. Ge sig ut och skaffa sig en bränna när solen ger som mest. Eller tar eller vad den nu gör, den där strålande stjärnan. Måttligt solande tycks vara helt ute.
"Det kan bli UV 7 i helgen, hörde jag någon hojta med fascination i rösten häromdagen."
Jo, nu kommer solen och värmen. Och solpaniken stiger hos såna som jag vars stackars barn tvingades bada i heltäckande kläder när de var små och dessutom utvecklade en sådan aversion mot solkräm och insmörjningar att de numera endast går ut om det regnar. Eller solstressen hos dem som vill utnyttja varenda stråle, trots att det går att både spreja sig och smörja sig brun (och inte orange) utan sol nuförtiden. Det är något med den där naturliga solbrännan, som är så förföriskt lockande, framför allt för de av oss nordbor som är allra blekast. Det är helt enkelt snyggt med solbränna.
Man kan snacka hur mycket som helst om D-vitamin, hur kroppen slappnar av i värmen och hur frisk man känner sig med lite färg i ansiktet, men erkänn: Vi vill framför allt se bra ut. Inte ens jag som är livrädd för hudcancer och som aldrig solar längre, kan helt släppa drömmen om en nyans av brunt (beigegult) under sommaren. Fåfänga som drivkraft är icke att förakta.
I Enköping finns flera solarier, trots att solariesolning avrådes bestämt. ”Look good and feel great” lockar ändå.
Vi ska inte sola. Punkt. Att vistas i solen för att bli brun är något vi ska sluta med, sa hudcancerforskaren Hildur Helgadottir i Vetenskapspodden häromdagen. Så förhållandet till solen är en komplicerad kärlekshistoria. Visst gläds vi när solen går upp om morgonen och väcker liv i skog och sjö, men när solen sedan stiger och börjar sticka i skinnet är kärleken till den inte lika självklar. Det är något som inte riktigt stämmer.
Även solen som metafor har numera sina fläckar. En sol symboliserar inte längre bara det varma, det glada och det ljusa. Att önska någon en strålande födelsedag som jag gjorde häromdagen kanske inte är att rekommendera. Och solen som skrattande emoji har nästan fått ett stråk av undergång över sig.
Jag är fortfarande barnsligt förtjust i Beatleslåten Here Comes The Sun, skriven av George Harrison, samma år som jag föddes, 1969. Men fortsättningen ”And I say, it’s all right” känns faktiskt inte lika självklar längre. Men kom ändå, kära farliga sol. I denna ljuva sommartid, som ligger framför oss, behöver vi människor gå ut och glädjas, inte bara i själen (som det står i sommarpsalmen) utan i hela kroppen.
Den kroppen kanske har sina operationsärr och födelsemärken. Den är förmodligen lite blekare än dess fåfänga ägare hade önskat men snart vänder det. Grisrosa hy kan vara nästa tiktok-trend. Och snart är det höst igen.