”Aj! Oj! Tänk er en stor spruta som ni hugger in i låret. Usch!”
Jag hojtar och gestikulerar för att försöka lära eleverna den lilla ordklassen interjektioner – utropsord. ”Om ni tänker aj och injektion kommer ni ihåg vad den heter.”
Minnesregeln har jag som svensklärare använt i många år men häromdagen framför eleverna på vård- och omsorgsprogrammet började jag betvivla min pedagogiska metod. Är det verkligen en bra idé att sätta sadistiska griller i huvudet på dem, när jag själv snart kan vara helt i deras våld, jag menar vård?
Vem har inte någon gång fantiserat om att hämnas en gammal lärare liksom? Och snart sitter jag själv på hemmet.
”Nämen, har du klippt lugg? Du ser jättemycket yngre ut” har jag fått höra så många gånger de senaste dagarna att jag börjat fundera på hur gammal jag egentligen såg ut tidigare. 87 typ? Eller hur gammal jag verkar vara? Jag har ju annars trivts bra i mina 56. Jag har inget behov att vara 25 igen och enligt Amelia Adamo är 70 det nya 50. Men, det finns ett men:
Jag vill inte bli gammal på riktigt. Det är en sak att upptäcka några styva svarta hårstrån som står rätt ut från hakan (typiskt 56-årsåldern). Det är inte festligt precis men går att åtgärda med en pincett, om jag vill. Det bestämmer jag själv. Men att uppleva den dagen när jag inte längre kan det. Den dagen då jag måste förlita mig på att någon annan ser till att jag tvättar håret, byter underkläder och rycker skäggstrån från hakan. Att jag behåller min värdighet. Det skrämmer mig.
Det skrämmer mig också att så få unga människor tycks kunna se sig själva jobba inom omsorgen i framtiden. Och det gör mig uppgiven att de som vill och väljer att jobba med äldre människor får så litet för det.
Vilka ska ta hand om oss? Vem ska orka med mig som gamling?
För något år sedan publicerade Västerås stad en video på sociala medier. Filmen visade en graciös äldre kvinna som dansade balett i strålkastarljuset med stöd av en käpp och en yngre man i hemtjänstkläder. ”Hjälp en ballerina i sommar”, stod det. En tydlig påminnelse om att även gamla människor har haft karriärer och ambitioner och förmodligen fortfarande både drömmar och passioner.
Nu vet jag förstås inte om Västerås stad svämmade över av ansökningar till äldreomsorgen efter den ballerinakampanjen. Jag vet i varje fall att på det äldreboende jag besöker regelbundet är det inget överflöd av personal. Och för dem som jobbar där är det verkligen ingen dans, framför allt inte på några rosor. Det är hårt slit och mycket sjukskrivningar och sällan hinner de anställda sitta ner och prata med de pianolärarinnor, dataingenjörer, storbandsledare, lantbrukare och alla andra som bor där.
Själv jobbade jag på Åsundagården i Hummelsta ett par somrar i slutet av 80-talet. Jag kunde ingenting när jag kom dit men jag lärde mig, inte minst hur man bemöter människor. Jag hade fått för mig att alla äldre människor gillar psalmer så jag försökte tralla ”Tryggare kan” och ”Blott en dag” dagarna i ända, men tanterna där ville mest sjunga nubbevisor och berätta fräckisar.
Det var en bra erfarenhet för mig. Jag återkommer ofta i tankarna till den tiden.
Nuförtiden verkar det så mycket stressigare och så mycket slitigare. Finns det utrymme för några guldstunder för dem som jobbar i äldreomsorgen över huvud taget? Samtal, sånger, skratt och skämt. Möten med människor. Om de stunderna försvinner, hur ska någon orka då?
När Skolverket undersökt hur unga resonerar om sitt gymnasieval har många svarat att de framförallt vill bli rika. Helst så snabbt som möjligt. Därför väljer de ekonomiprogrammet. Jag har hört samma resonemang bland dem som redan går på gymnasiet. Många vill tjäna pengar. Och helst inte torka bajs.
Förra veckan röstade politikerna i fullmäktige ja till förslaget att elever med examen från vård- och omsorgsprogrammet i Enköping garanteras provanställning efter utbildningen. Det är riktigt bra. Går det att kombinera med erbjudande om bostad blir det ännu bättre.
Om några veckor åker en grupp elever från vård- och omsorgsprogrammet på Westerlundska till Spanien och gör praktik. Det är också bra.
Men det räcker inte. Jag vet inte vad som krävs för att göra det mer attraktivt att ta hand om alla oss åldrande Enköpingsbor. Högre lön och bättre villkor. Fler guldstunder med ballerinor och bönder. Kanske.
Själv tänker jag bli minst 100 år. Jag räknar dock kallt med att lämna Enköping innan jag blir alltför skröplig och hjälpbehövande. Jag vågar inte utsätta mig för risken att få igen för interjektioner och all annan gammal grammatik. Aj!