Blommorna är vattnade, soporna utburna och packningen instuvad i bilen. Nu återstår bara att komma på plats, barnen i baksätet och föräldrarna i framsätet, innan hela sällskapet kan rulla ut i Sommarsverige.
En vanlig syn så här i semestertider som vid första anblick varken verkar konstig eller kontroversiell. Men, det är mycket som står på spel i det ögonblick då en i familjen, av vilja eller vana, siktar mot förarsätet. Och här gäller det för kvinnan, mamman, frun (om det är ett heterosexuellt förhållande i varje fall) att hålla sig framme.
Om mannen hinner först till ratten, lämnas nämligen (oftast) kvinnan med allt det där andra. Ingen ska tro att det går att vila när man sitter i passagerarsätet. På den platsen ingår till exempel matsäckshantering. Ofta blir man sittande med fötterna på en kylväska och en tjock termos mellan benen. Ofta är någon, inte sällan föraren, hungrig redan innan man har hunnit ut ur Enköping och för att inte vara tvungen att stanna och äta redan vid Ica Maxi-parkeringen (jo, det har hänt) börjar man fiska fram mackor och godis och kaffe. Det där jonglerandet pågår sedan under hela resan.
I passagerarrollen ingår också kartläsning. Tro inte att det är så enkelt som att bara följa gps:en raka vägen till destinationen. Mobiltäckningen försvinner och den lilla blå pricken eller vad man identifierar sig som på kartan hänger inte längre med och plötsligt har man missat en avfart på motorvägen eller får köra några extra varv i en rondell. För att inte tala om när man ska försöka hitta någonstans att tanka eller ladda, kissa eller köpa ett par extra kalsonger eller hörlurar eller något annat som någon har glömt hemma. Eller sms:a ankomsttider och ta ansvar för att stämningen är på någotsånär nivå mil efter mil.
Missförstå mig inte, jag tycker att det är mysigt med bilsemestrar men vi behöver vara på vår vakt. Det gäller att passa sig för att slentrianmässigt hamna i passagerarsätet. Det är en kvinnofälla, som många av oss helt frivilligt tycks kliva rätt i.
Av de 6,9 miljoner som har körkort i Sverige är i stort sett hälften, ca 48 procent, kvinnor. Så har det varit sedan 60-talet så det är inget nytt.
Jag har den senaste tiden gjort en egen liten studie av vilket kön som kör sämst. Så här års, vid midsommar och i början av semestern, är människor nämligen helt livsfarliga i trafiken. De stressar fram med tunnelseende totalt omedvetna om med- eller snarare mottrafikanter. Ta till exempel rondellen vid Pepparrotsbadet. Hur många gånger har jag inte tvingats tvärbromsa för bilister som kommer från Boglösavägen och gasar på rätt in i rondellen utan att se sig för. Så vilket kön tillhör dessa bildårar, undrar du säkert. Jo, enligt mina högst ovetenskapliga observationer är det ungefär 50 – 50. Coop-parkeringen är också något av en dödsfälla. Där verkar det dock handla mer om storleken på bil än på kön. Störst backar först.
Men det finns faktiskt också riktiga undersökningar som visar att kvinnor inte tar lika många risker, råkar ut för färre bilolyckor, mister körkortet i lägre grad och inte kör rattfull lika ofta och så vidare. Kvinnor kör bättre än män. Och trots det sätter sig mannen bakom ratten i 80 procent av fallen, när tvåkönade par ska åka bil tillsammans. År 2025. Och i baksätet sitter barnen och lär sig hur det ska vara.
Spelar roll, säger någon, men kom då inte och klaga när du har skilt dig eller blivit änka och glömt bort hur du kör bil. Kanske är bilkörningen mer jämställd bland yngre men jag är inte så säker på det. Hur väl lirar bilkörning till exempel med softgirl-trenden där tjejer inte ska bry sig om jobb och karriär utan vara feminina, söta och omhändertagande.
Det finns tecken på att Enköping är sämre på jämställdhet än riket i stort. Av kommunfullmäktiges ledamöter är 63 procent män och 37 procent kvinnor. Skulle det bli bättre om fler kvinnor satte sig vid ratten under semestern?
Kanske. Det ger ju i varje fall träning i att styra. Och det finns många andra fördelar med att ta tillbaka ratten. Du bestämmer helt enkelt. Det ger frihet.
Män, vad är ni rädda för? Att släppa den sista maskulina bastionen? Makten över ratten?
Kvinnor, vad är vi rädda för? Att släppa ifrån oss makten över matsäcken?
Och visst kan vi ta tåget eller cykla men ”så jävla nära är vi inte” som Roger Pettersson föreslog som motto för Enköping i sin senaste krönika. Dessutom avråds vi att bada i Bresse i år och flygbussarna stannar inte längre i Enköping. Bilen behövs i sommar.
Och vi har alla rätt till ratten.