Efter en skandalomsusad tid i Svenska Akademien som ledde till ett vakant år i utdelandet av Nobelpriset i litteratur, samlades på onsdagen åter pressuppbådet i Börshuset i Stockholm för tillkännagivandet. 2018 års pris tilldelas den polska författaren Olga Tokarczuk och 2019 års pris går till den österrikiske författaren Peter Handke.
Processen för de Nobelpris som tillkännages i år har också varit annorlunda än den vanliga, vilket är en konsekvens av de skandaler som skakat Svenska Akademien sen 2017. Avslöjanden om övergrepp i ledamöternas närhet, påstådd vänskapskorruption och indikationer på att pristagare skulle ha läckt utsatte den anrika institutionen för stora påfrestningar.
Valet av Tokarczuk och Handke har således inte skett på det sedvanliga viset, där de aderton ledamöterna i Akademin gemensamt väljer ut pristagarna. I stället har de föreslagits av en extern nobelkommitté, där fem ordinarie ledamöter av Svenska Akademien i samråd med fem externa, tagit fram ett förslag.
Det var flera som antog att Nobelkommittén i ljuset av det äventyrade förtroendet för Svenska Akademien skulle göra sitt yttersta för att skaka fram okontroversiella pristagare. Men det är inte några opolitiska författare som tar emot Nobelpriserna i litteratur i december.
Tokarczuk har lyft att hennes hemland Polen borde ta ansvar för de mörkare delarna i sin historia, som koloniseringspolitik och morden på judar under andra världskriget, och har som följd av det kallats antipolsk av meningsmotståndare.
Handke har intagit kontroversiella positioner i frågan om det forna Jugoslavien. I en reseskildring från mitten av 1990-talet utmålar han Serbien som ett offer i Balkankriget och har dessutom undertecknat ett försvar för den forna serbiska presidenten Slobodan Milosevic som åtalades för krigsbrott.
Tokarczuk och Handke är således varken lättuggade litterärt eller politiskt. Det pekar förhoppningsvis på att Nobelkommittén väljer utifrån litterära kvalitéer snarare än på dunkla grunder som att pristagarna ska framstå som okontroversiella val. Likafullt borde lösningen med en delvis extern Nobelkommitté ses som temporär. Svenska Akademien behöver andrum för att stabilisera sig. Men att över lång tid ta ifrån dem uppdraget att utse Nobelpristagaren i litteratur lär stjälpa snarare än hjälpa.
En återgång till den historiska ordningen där inte främst författare släpps in i värmen i Börshuset skulle sannolikt gagna institutionen. Invalet av justitierådet Eric M. Runesson på stol 1 i slutet av 2018 är därför välkommet. Att ha exempelvis fler höga ämbetsmän bland ledamöterna skulle bidra till en mångfald som kan förebygga den eventuella vänskapskorruption som kan uppstå om många ledamöter kommer från samma trånga kretsar i de finlitterära salongerna.
Kortsiktiga lösningar som uppstått ur krisen kring Svenska Akademien måste ersättas av långsiktiga. En god början är att institutionen ska bestå av ledamöter som representerar såväl litterär smak, som organisatoriskt snille och stadgemässig stabilitet.