Ledare Den stigande arbetslösheten, tilltagande brottslighet och välfärdens finansiering. Det rådde ingen brist på relevanta sakfrågor att diskutera när riksdagen samlades för partiledardebatt på onsdagsförmiddagen.
Det märktes överlag att partiledardebatten skedde i det nya politiska landskap som formats av januariöverenskommelsen. Partiledarna som ingått överenskommelsen kan likt vid ett smörgåsbord välja och vraka bland vilka punkter de vill försvara. När det inte passar, anmäler man i stället att det inte är en uppfattning som partiet delar, men en kompromiss som innebar ett nödvändigt ont. Brasklappen i form av att 73-punktsprogrammet faktiskt inneburit kompromisser används flitigt.
”Hur ska allmänheten veta om ett statsråd uttrycker sin högst personliga uppfattning?” frågade Centerpartiets ledare Annie Lööf statsminister Stefan Löfven (S) under debatten. Bakgrunden är att två statsråd varit kritiska till valfrihet i skolan, trots att det står som punkt nio i 73-punktsprogrammet. Detta visar hur problematisk januariöverenskommelsen är.
 

När regeringsunderlaget består av partier med en rad motstridiga uppfattningar försvåras möjligheten att utkräva ansvar. Statsråd kan kliva in i och ut ur sina roller för att ta på sig partihatten och ta avstånd från politik deras regering åtagit sig att driva. Lööf kan ta replik på Löfven och säga att hennes parti utgör en liberal opposition, men samtidigt är hennes stöd en förutsättning för den regering vars statsråd hon beklagar sig över.
 

Även inom regeringen har sprickorna blivit påtagliga. Under ett besök i Malmö sa Löfven till Sydsvenskan (9/10) att Sverige inte ska ta emot fler flyktingar, utan färre. Något som fick hans vice statsminister Isabella Lövin (MP) att reagera. På mikrobloggen Twitter (9/10) skrev hon att ”Regeringen driver att Sverige ska stå upp för asylrätten och att flyktingpolitik ska vara rättssäker, effektiv och human.” Löfvens pressekreterare fick då påpeka att det statsministern bara redogjorde för vad som ”har varit socialdemokratisk politik sedan maj 2018.”
Splittringen väcker frågan: Var står regeringen egentligen när det kommer till flyktingmottagandet? Moderatledaren Ulf Kristersson kommenterade händelseförloppet under partiledardebatten ”För regeringen är det genant, för Sverige är det rentav skadligt.” Detta är inte bara en fråga om politisk otydlighet. Det innebär framför allt att de ytterst ansvariga politikerna saknar riktning i en av ödesfrågorna i svensk politik.
 

Inget parti som ingått avtalet verkar intresserat av att försvara januariöverenskommelsen som helhet. I en kritisk tid där problem med brottslighet, arbetslöshet och välfärdens finansiering behöver lösas är bristen på ansvarskänsla extra allvarlig. I bästa fall leder januariöverenskommelsen bara till röriga partiledardebatter. Men sannolikt innebär den att ett splittrat regeringsunderlag leder till en handlingsförlamad regering som inte förmår ta ett helhetsansvar.