Politik Asylrätten som vi känner den bygger på att goda människor flyr från onda regimer. Som en välmenande nation har Sverige öppnat sina armar för de olyckliga som har tvingats bort från markerna där barn de lekt. Det är ett sätt att skydda det goda, det rätta och det sanna i världen. Många i den svenska samhällsgemenskapen har nog också resonerat att man ska göra mot andra som man själv vill bli behandlad.

Men hur ska samhället hantera att inte enbart personer med goda avsikter söker sig till Sverige? Hur ska situationen att individer med onda avsikter flyr onda regimer hanteras? Under senare tid har frågeställningarna, som annars har närmast en filosofisk natur, aktualiserats.

 

Tidigare i år grep Säpo sex stycken personer, som anses vara verksamma i islamistiska extremistiska miljöer och utgör ett hot mot rikets säkerhet. Att utvisa de frihetsberövade salafisterna har dock visat sig svårt. På grund av hotbilder i hemländerna anser Migrationsöverdomstolen att utvisningar inte går att genomföra. Nyligen rapporterade Dagens Nyheter (13/9) att utvisningsbeslutet av den så kallade Västerås-imamen, en av de gripna, ska avgöras av regeringen.

Det här fallet sätter fingret på den stora knäckfrågan i asylpolitiken framöver – hur ska vi hantera personer som vill samhället ont? Ska vi ha en välkomnande hållning även till personer som har organiserat terror i sina hemländer och riskerar att planera terror även här? Den typen av frågor kan inte politikerna ducka för hur lång tid som helst.

 

Den befintliga lagstiftningen har även svårt att vara fullt vägledande här. Asylrätten var ursprungligen inte tänkt för den här situationen. Snarare är den skapad för vänligt sinnade flyktingar. Först kom de från närområdet, sedan längre bort.

Till Sverige flydde norrmän och danskar under kriget, undan nazisternas ockupation. I bräckliga båtar lämnade människor det kommunistiska förtrycket i Sovjetunionen. Politiska flyktingar tvingades iväg från Chile efter militärkuppen. Familjer från Irak och forna Jugoslavien lämnade allt, för att rädda livet.

Från olika konfliktområden har Sverige även under lång tid tagit emot många från båda sidor av striderna. En del har haft blod på sina händer, en del har haft brottsligt förflutet. Samtidigt har dessa konflikter inte tagits med i stor omfattning till Sverige. Nu ser vi dock något nytt. Nu planeras fortsatt terror i hemländerna från trygg mark i Sverige, handlingar som kan tvinga än fler på flykt. Och nu kan våldet även riktas mot Sverige. Men ska det vara möjligt för personer att på det här sättet planera attentat, skyddade av de samhällsinstitutioner de strävar efter att rasera?

 

Internationell rätt, som asylrätten är en del av, är inte statisk. Den bygger på konventioner och hur stater gör, de går att förändra. Väljer vi att inte acceptera terrorism och utvisa sådana som utgör ett hot mot rikets säkerhet kan vi bidra till en säkrare utveckling. Men det kräver politiskt mod och handling. Möjligheten ligger på regeringens bord.