Var bor du rent mentalt? 

Det är en intressant fråga kan jag tycka. Detta för att jag själv inte är helt överens med mig om att jag bor i Enköping. Jo, jag bor här. Har gjort sedan tjugofyra år tillbaka. Men inte var det jag som valde att jag skulle bo just här. Jag hade ingen längtan efter Enköping alls faktiskt. Det första jag kläckte ur mig till de få personer som fanns i min närhet var: " Jag vill till Göteborg". Hoppsan. Varpå någon i högen sa: " Det blir så långt till jul".  Och? Tänkte jag. Men sa det inte. 

Under ett antal år hade jag också förmånen att nästan månadsvis kunna sätta mig på ett tåg och åka ner till staden vid västkusten. Men jag bodde inte där. Inte på riktigt. Även om jag vet hur "landet" ser ut och då menar jag inte bara skärgården. Jag har sett både Skepplanda och Älvängen. Ärligt talat bodde jag mest på tåg. Det kunde hända att jag vaknade till på någon resa, dit eller hem och fick fundera: "Okej, är vi på väg till Enköping eller har jag nyss lämnat stället?"

Oftast visste jag ju vart jag skulle. Men det var alltid olika känslor. Ett tag kände dessutom tågvärdarna igen mig. Att vara en självklar ortsbo eller stadsbo där man bor. Hur är det? Jo, jag undrar faktiskt ibland. Att vara Enköpingsbo. Hur är man då? Efter tjugofyra år borde jag väl veta, eller? 

Och jag HAR ärligt talat lite svårt att förstå att det blev jag som blev "kvar". När jag redan från början aviserade att jag ville härifrån. Det fick jag inte för överheten, det vill säga de där personerna jag nämnde i början. De som känner mig har sedan i maj månad hört mig uttala orten Umeå med ett mycket speciellt tonfall. Umeå ligger i Västerbotten som bekant och sisådär en åttio mil härifrån. Dit kvistar man ju fort och lätt på en kafferast för att ta sig en titt. Eller kanske inte? 

"Det är väl bara att flytta om det skulle vara så?", säger du kanske. Mig veterligt bör man stå i bostadskö i hundra år (nåja) innan dess och är man arbetsför eller i alla fall i en vitalare ålder än 65 plus, bör man kanske ha någon annanstans att ansluta än just till PRO för att öka livskvaliteten. Enligt mig bör man alltid veta var man landar när man väl släpper markkontakten och lyfter mot nya vidder.  

Men som sagt, Umeå har något som jag gärna skulle vilja titta närmare på, om så bara för ett dygn. Många gånger undrar jag dessutom fortfarande –  efter tjugofyra år: Var hör jag hemma?