Ledare Oförenliga låsningar kräver till slut slitsamma upplösningar. Först var det den berömda högerskon som skulle ätas upp av Annie Lööf (C), hellre än att bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna. Sedan kom kravlistan, vilken inte var förhandlingsbar, som skulle göra C till ett sådant stödhjul. Därefter fick S "en sista chans" att komma med ett nytt bud i förhandlingen, som inte var en förhandling. I många små steg löser C i höst upp en tidigare stenhård position.

Åt andra hållet har Centern låst sig mot en regering som stöds av SD. Detta trots att skälet - att SD inte ska få inflytande - hela tiden burit på en bristande logik, eftersom SD inte behöver ges inflytande i frågor där man tycker olika. När C röstar bort sin egen statsministerkandidat Ulf Kristersson (M) synes också detta agerande irrationellt.

Hur ska man ur ett allmänborgerligt och rationellt perspektiv förstå nyttan med partiets agerande? Centerledaren beskrivs själv ofta som en strateg. I sitt installationstal satte hon upp målet att partiet år 2022 skulle få 20 procent av rösterna. Som partiledare för ett stort parti i mitten skulle Lööf vara en naturlig statsministerkandidat. Det skulle sannolikt kräva att partiet frigör sig från alliansen. Helst på ett sätt som inte ger dem skulden för att alliansen faller samman.

Detta skulle förklara låsningen mot SD och att en alliansregering omöjliggjorts. Det förklarar också de uppenbart oförenliga låsningar som C har haft i regeringsfrågan. Enda chansen att själva bli regeringsbildare är att blockera övriga alternativ. Vidare blir Centerns agerande under sonderingarna begripliga, när partiet sätter sig i centrum och blir diskussionens mittpunkt.

Det var inte nödvändigtvis ett misslyckade för C när Lööf "misslyckades" med sina sonderingar. Hon lyckades att få stort utrymme att tala om sig själv som statsministerkandidat.

Oavsett hur Centerns långsiktiga plan ser ut så får deras agerande konsekvenser. Sakpolitiken kommer med all sannolikhet att föras vänsterut om de släpper fram en S-ledd regering. I ett läge när socialdemokratins makthegemoni till slut brutits väljer Centerpartiet, som i 15 år varit en av S främsta kritiker, att förhandla åt vänster och möjliggör på så vis ett fortsatt maktinnehav för S.

Det är svårt att se att mittenpartiernas nuvarande rörelse vänsterut skulle vara hållbar på sikt. Väljarkåren har de senaste åren rört sig högerut. Det har paradoxalt nog gett Lööf tyngd i sina sakförhandlingar med Löfven (S). Det finns en riksdagsmajoritet bakom en stor del av hennes kravlista.

Mycket tyder på att anledningen till att C inte tar diskussionen med övriga borgerliga partier varken är principiell eller sakpolitisk, utan partistrategisk. Hur bra detta i förlängningen är för Centerpartiet kommer framtiden utvisa.

Möjligheten att bedriva borgerlig politik försvåras dock avsevärt, om inte Centern även kan lösa upp låsningarna högerut. Åtminstone fram tills det ofrånkomliga väljarmissnöjet över deras nya position slagit igenom. (SNB)