Ledare Vid denna sidas pressläggning finns fortfarande inget resultat från gårdagens val till Europaparlamentet. Det är däremot värt att fundera över tydliga trender i vad som rimligtvis måste kallas den sämsta valrörelsen i modern tid.

Svenska politiker brukar alltid skaka på huvudet åt länder som USA och prata om hur sorgligt det är med så kallat negativt kampanjande. Det var dock länge sedan USA var värre än Sverige på den punkten. Och i den just avklarade valrörelsen har alla tidigare rekord slagits.

Det började med att partierna som står utanför regeringsunderlaget kallades för högerextrema och högerpopulister av såväl de rödgröna som de forna alliansvännerna Liberalerna och Centerpartiet. Kristdemokraternas framgångar har uppenbarligen skrämt partierna till vänster som har attackerat KD särskilt hårt. Att hävda att KD inte kan välja mellan demokrati och diktatur är inget annat än en ren lögn. Ändå har det upprepats av partiföreträdare hela vägen från V till C.

För att vara säker på att valrörelsen skulle gå till historien avslutades den med en till 99 procent spelad fars om abort. Givetvis var även denna kampanj riktad mot KD. Att partiet inte vill att EU ska ha någonting med abortlagstiftningen att göra är både känt och sunt. Ingen har heller ifrågasatt att KD står bakom svensk abortlagstiftning, vilket partiet har gjort länge. I stället handlar det om att försöka utmåla KD som ett stenåldersparti för att det inte försvarar aborträtten på exakt rätt sätt och på alla beslutsnivåer.

Valrörelsen har till största del varit en förolämpning mot väljarna. En förbluffande stor andel av de gjorda utspelen, framträdandena och debattartiklarna som cirkulerat har påstått saker som avsändaren vet inte är sant. De delar som återstår har i mångt och mycket handlat om rena floskler utan tillstymmelse till innehåll. Det gäller inte minst S som ihärdigt försöker göra valet till en folkomröstning om motståndet mot högerextremism. Om det är allt valet är, vad ska då partiets ledamöter göra i Europaparlamentet? Samma kritik gäller även för framför allt C och L som har satt kampen mot extremismen framför all sakpolitik.

Moderaterna förtjänar i vart fall en mindre eloge i detta sammanhang. Partiet har med extremt få undantag helt avhållit sig från denna typ av kampanjande. Ulf Kristersson verkar ha tagit fasta på George Bernard Shaws bevingade uttryck om att man aldrig ska brottas i gyttjan med en gris, båda blir skitiga men grisen tycker om det.

M har faktiskt huvudsakligen försökt prata sakpolitik. Trygghetsfrågorna hörde till väljarnas viktigaste frågor inför valet och var också ett av de områden M fokuserade på. Debatten uteblev dock, helt enkelt på grund av att det saknades någon att debattera med.

Efter denna valrörelse måste frågan ställas om svensk politik längre är förmögen att föra seriösa samtal. Det är bara framtiden som kan besvara den frågan, men prognosen ser inte lovande ut. (SNB)