Fia Johansson var 37 år och nyskild sedan en månad när hon plötsligt kände en knöl i ena bröstet. Särskilt orolig blev hon dock inte så det dröjde ett tag innan hon kontaktade sjukvården.
– Det var faktiskt en jobbarkompis som tvingade mig att ringa. Och jag fick komma direkt, berättar Fia, som egentligen heter Fredrica fast hon aldrig kallas för det.
Vi sitter i hennes ljusa vardagsrum och gör intervjun. Fia har fått stafettpinnen av Leif Leinvald, som tyckte att EP:s läsare borde få ta del av Fias gripande historia. Fia och Leif har jobbat tillsammans på Liljegården i Örsundsbro, innan Fia blev sjuk. På den tiden hon levde ett annat liv.
– Allt har förändrats sedan dess, konstaterar hon.
Förändringen hade faktiskt börjat med skilsmässan, alltså strax innan hon upptäckte den lilla knölen. Från att ha haft ett vanligt familjeliv i hus på landet, man och två döttrar bodde hon för första gången ensam i en lägenhet och hade barnen bara varannan vecka. Beskedet om bröstcancern kom förstås som en chock, som hon nu skulle handskas med ensam.
– Min mormor dog i bröstcancer, så det är ju väldigt laddat. Först tänkte jag ”ska jag inte få se barnen växa upp nu”. Men ganska snart klev jag in i nån konstig krigarfas och kände att jag måste överleva, jag hade ju så mycket kvar att göra. Jag måste finnas för barnen och jag vill ju bli mormor nån gång, berättar hon.
Fia har också alltid haft en ”to-do-list”, saker hon måste göra innan det är för sent. Besöka Lisebergs julmarknad, åka vattenscooter och ta mc-kort stod överst på listan.
– Inga stora saker men sånt som jag alltid sagt att jag ska göra ”sen”. Plötsligt blev ”sen” väldigt nära för sent.
När läkarna den där dagen i mars 2015 tar den första lilla tårtbiten ur Fias bröst upptäcker de inte bara en slags cancer, utan två. Hela bröstet måste bort.
– Jag var jätteledsen - här satt jag nyskild med bara ett bröst. Jag undrade om det fanns någon som nånsin skulle vilja ha mig. Samtidigt ville jag inte träffa nån heller, tänk om jag skulle vara nykär och dö?
Mitt bland alla tunga tankar om framtiden får Fia ett samtal från sin läkare. Skulle hon kunna tänka sig att delta i ett forskningsprojekt? Läkaren tror att hennes cancer kan vara perfekt för något han kallar målsökande cellgift, ett cellgift som tidigare bara testats på kvinnor med spridd cancer.
– Min första reaktion var att säga nej, jag ville inte vara försökskanin! Men jag sov på saken och ändrade mig. Det kändes klart att jag skulle hjälpa till, funkar det inte för mig så kanske det hjälper nån annan.
En tuff tid följer. Först fyra behandlingar med traditionella cellgifter, sen 18 omgångar med det nya cellgiftet. Redan efter andra behandlingen börjar luggen lossna.
– Det var det värsta. Håret och brösten är ens kvinnliga attribut. Nu hade jag förlorat båda, säger hon.
Vänner hjälper henne att raka bort resten av håret, hästsvansen sparar hon som ett minne. Nån peruk blir det aldrig, när också barnen godkänner att mamma inte har något hår tycker Fia det är okey att visa sitt kala huvud.
Under 16 månader pågår cellgiftsbehandlingen. Fantastiska vänner ser till så Fia aldrig behöver sova ensam direkt efter behandlingarna. Veckorna däremellan klarar hon själv, med stöttning från nära och kära då det behövs. Stundtals mår hon dåligt men krigarinstinkten försvinner inte.
– Så fort jag började med de målstyrda medicinerna blev jag piggare. De angriper ju bara de skadade cellerna, inte alla celler som de traditionella cellgifterna gör.
Halvvägs in i cellgiftsbehandlingen påbörjas också strålbehandling. Mot slutet av behandlingarna får Fia sällskap på resorna till Akademiska. Pappa Håkan har också fått cancer.
– Vi åkte tillsammans för att få cellgifter. Det var ju sjukt!
Fias fokus på att överleva tar sig uttryck i handlingar som andra säkert funderar över. Mitt i cellgiftsbehandlingen åker hon exempelvis och köper den motorcykel hon alltid drömt om.
– Jag skulle ju klara mig! Köpet gav mig en otrolig energi, även om jag då inte hade körkort ännu.
Den första september 2016 är behandlingarna avslutade och Fia kan äntligen hålla den friskfest hon haft för ögonen under den tuffa sjukdomstiden
– Först hade jag dåligt samvete för pappa eftersom jag visste att han aldrig skulle bli frisk. Men det viktigaste för honom var att jag blev frisk och han fick vara med på min fest och se det. Några månader senare var han borta.
För Fias del var inte allt frid och fröjd bara för att behandlingarna var avslutade. Rädslan att även det andra bröstet skulle drabbas av tumörer fanns och beslutet att operera bort även det togs. Biverkningar i form av brännskador och känselbortfall i högra handen fanns också kvar.
Samtidigt påbörjas rekonstruktionen av hennes båda bröst. Där tumören suttit bygger man upp ett nytt bröst med hjälp av en ryggmuskel.
När Fia varit sjukskriven i 12 månader och fortfarande har sex månader med cellgiftsbehandlingar kvar säger Försäkringskassan plötsligt stopp - hon anses inte längre så allvarligt sjuk att hon kan få ersättning. Varje månad måste hon överklaga avslagsbeslutet.
–Jag orkade inte hålla på med det så jag gick tillbaka till jobbet, trots att jag inte var färdigbehandlad. Tack och lov hade jag en förstående chef som lät mig få administrativa uppgifter. Jag kunde ju inte jobba i vården med en hand utan känsel, säger hon.
Ganska snart fick hon erbjudande om att jobba med trygghetslarmen i kommunen och i december 2017 lämnade Fia äldrevården efter 24 år.
Fortfarande vet hon inte om det var ett bra val att delta i forskningsprojektet.
– Det får framtiden utvisa. Jag mår väldigt bra och efter bröstrekonstruktionerna känner jag mig hel igen. Man kan tycka att det är fåfängt men det betydde mycket för mig, säger hon.