Hos RSMH Liljan i Enköping får kvinnorna ett visst stöd. Men det ersätter inte det stöd de fått av Statens servicecenter säger de.
Tilda Holstius och Marianne Sandgren är upprörda. Båda kvinnor tycker att de behöver stöd för att klara av vardagen. Tilda Holstius har grav dyslexi och astma, och Marianne Sandgren är bipolär. De beskriver hur svårt det kan vara att själv få gehör hos myndigheter. När en läkare eller god man ringer går det oftast bättre – men när de själva försöker, stöter de på patrull.
– De som jobbar på servicekontoret har språket. De vet hur man ska säga saker. Själv har man inte orden, bara problemen, säger en tredje kvinna som vill vara anonym.
Alla tre får stöd från RSMH Liljan i Enköping – Riksförbundet för social och mental hälsa – och har god man eller liknande, men säger att det inte ersätter det stöd som servicekontoret gett. De är vältaliga och kan uttrycka sig bra men klarar inte alla moment själva. Den planerade nedläggningen av servicekontoret i Enköping där de fått hjälp med ärenden som rör Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket gör dem rädda.
– Vi kan prata för oss. Men när det handlar om sådant som kräver noggrannhet och koncentration – som att fylla i blanketter eller hantera viktiga dokument – då måste vi ha stöd. Annars blir det fel, säger Tilda Holstius.
Hon berättar att hon såg en forumdebatt på tv när beskedet om nedläggningen av Statens servicekontor kom.
– Jag blev iskall inombords när jag hörde att servicekontoret skulle läggas ner, säger Tilda Holstius.
För dem är det inte främst någon annan som ska ”göra åt dem”, utan någon som kan stå bredvid när det verkligen gäller. Eller som den anonyma kvinnan formulerar det:
– Det viktigaste servicekontoret ger mig? Självbestämmande. Att jag kan göra saker på egen hand – men med hjälp.
De betonar särskilt bemötandet.
– Det har aldrig varit något ifrågasättande för att man har en diagnos. Bara respekt. Det är det som gör mest ont nu. Att vi tas ifrån det. Vi blir lämnade – igen.
Marianne Sandgren berättar om en händelse med en annan myndighet som gav henne skamkänslor:
– De frågade: "Har du ingen familj eller kompis som kan hjälpa dig?" Men alla har inte det. Vad gör man då?
Samtidigt påminner kvinnorna om att ingen är immun mot livets vändningar.
– Vem som helst kan få en stroke, råka ut för en olycka eller bli ensam. Man tror kanske att man klarar sig själv, men en dag kan allt förändras, säger Tilda Holstius.