Lite kan jag känna mig som en mjölkkossa, som en dubbelammande tvillingmamma. Våra tvillingar fyllde ett år i juni, och än ammar jag flera gånger om dagen. Förutom modersmjölken får de vanlig mat, och äter för det mesta det resten av familjen äter.
Den första augusti började världsamningsveckan. Att amma borde vara den mest självklara starten i livet för en bebis, och det är väl ingen idag som ifrågasätter detta. Däremot är frågan om hur länge man ska amma ett ämne som väcker åsikter.
WHO rekommenderar sex månaders helamning och sedan vidareamning med kompletterande föda i minst två år.
Några enstaka personer har frågat mig, med en aning av kritik i rösten, hur länge jag har tänkt amma.
Jag ammade vår dotter i två och ett halvt år, och sista året var bara inför läggningen på kvällen. Här minns jag att jag inte kände mig bekväm med att amma offentligt. Lite som om ett outtalat tabu låg över ämnet. Men jag har inte bara upplevt kritiska röster utan även hejarop.
I stora delar av världen är det en naturlig sak att amma länge. En väninna från Afghanistan sa att det är vanligt att folk i hennes hemland ammar sina barn i två till tre år. Kan den dåliga tillgången till rent dricksvatten vara en orsak till detta?
Här kan mellan parantes nämnas att det i utvecklingsländer inte alltid varit en självklarhet med amning.
På 1970-talet uppmärksammades Nestlés kampanj när de gav gratisprover med ersättning till sjukhusen i framför allt u-länder. Men när de nyblivna mammorna, som oftast var analfabeter, skulle fortsätta med ersättningen hemma fanns ingen kunskap hur man gjorde det på rätt sätt. Ersättningen gavs också direkt efter födseln vilket gjorde att mjölkproduktionen inte heller hade kommit igång.
Det här medförde problem i områden med begränsad tillgång till både rent vatten och pengar att köpa ersättningen för. Tiderna har som tur är förändrats och det är bra att ersättning finns för dem som behöver det och att amningen för det mesta rekommenderas runtom i världen.
Men hur länge är det då naturligt att amma? När både mamman och barnet trivs med det skadas väl ingen av att man fortsätter amma? Att visa hänsyn till omgivningen däremot tycker jag är en självklarhet. Att ha en sjal som täcker bröstet är ett enkelt sätt att undvika att folk, och inte minst jag som mamma, känner sig obekväma.
Det finns extrema exempel på ålder då man slutar amma. Som en brittisk mamma som tyckte att dottern själv får bestämma när mamman skulle sluta amma. När dottern var nio hade hon lovat sig själv att sluta vid tio års ålder.
Jag är häpen och förundrad, och samtidigt ifrågasätter jag mig själv varför jag känner så. En väninnas arbetsgivare sa skämtsamt att när barnet kan tacka för maten är det definitivt dags att sluta amma.
Om man nu ska spekulera i vad som är naturligt kan vi se på tiden före preventivmedel. Då födde en kvinna i genomsnitt vartannat år och därmed var gränsen satt. Eller? Samsovning är också ett ämne som väcker starka åsikter. Här undrar jag också om vad som är naturligt, för i grottmänniskans tid hade man väl inte ett separat grottrum för bebisar?
Just amning och samsovning tror jag har underlättat mitt första år som tvillingmamma. Närhet och värme gör att tvillingarna sover gott. Jag behöver inte lämna sängen för att hämta ersättning. Här får jag tillägga att jag är fullt medveten om mitt lyxproblem om att jag själv kan sätta gränsen när jag slutar amma.