”Tag rodren!” Flygläraren lämnar över kommandot över flygplanet till mig. Jag bekräftar med: ”Jag tar rodren!” samtidigt som jag sätter fötterna på pedalerna och tar ett stadigt tag i spaken. Nu är det jag som styr segelflygplanet i de övningar som läraren har planerat.
Man lämnar alltid över kommandot muntligen när man flyger ett plan med dubbelkommando. Annars finns risken att det inte är någon som styr. Ja, förr eller senare lär man ju upptäcka det förstås.
Också på sjön, på en segelbåt, är det mest praktiskt att den som sitter vid rodret bestämmer. Ja, kanske inte allting, men i alla fall vart man ska styra och hur seglen ska föras. Den som styr brukar också ha koll på omgivningen, och på båtar man möter som man måste väja för. Dessutom brukar styrmannen ha ett öga på sjökortet och veta var grunden finns, och det kan ju vara bra.
För några år sedan var jag ute och seglade med goda vänner. Vi hade två båtar, och det visade sig snabbt att båtarna styrdes med två helt olika former av ledarskap. På vår båt körde vi med det gamla vanliga; ansvaret låg hos den som satt vid rodret. Men så gjorde man inte på den andra. Där ville man att alla skulle vara med och bestämma, och man röstade ifall man var oense. Det fungerade också bra för det mesta. Men inte alltid.
En kväll skulle vi lägga till för segel. Det är viktigt att seglen tas ner i exakt rätt ögonblick, så att farten räcker fram till bryggan, men inte är så hög att man kör in i trävirket med dunder och brak. Vår tilläggning gick utan problem, och vi var ganska nöjda med oss själva när vi hade gjort fast alla tampar och väntade på den andra båten.
Den närmar sig bryggan med god fart. Framme vid masten står den gast som ansvarar för att ta ner seglen, och rorsman kikar lite nervöst framåt för att se när det är dags.
”Ta ner!” ropar han.
”Nej!” svarar gasten.
”Jo! Ta ner nu!”
”Nej! Jag vill inte!”
Båten närmar sig bryggan med full fart. I sista ögonblicket lyckas rorsman gira undan och vända ut igen. Och så börjar man om. Vid femte försöket eller så, lyckas man till sist lägga till, och vid det laget är alla alldeles svettiga. Inte bara på deras båt.
Lika viktigt är det att ha en plan för hur man driver sitt företag. Som företagsledare är det jag som sitter vid rodret, och jag måste hålla koll på kartan, vart jag ska och var grunden finns. Ibland har jag folk ombord som jag har ansvar för och då är det förstås ännu viktigare att jag vågar ta beslut och styra mitt skepp.
Faktum är att liknelsen fungerar lika bra inom nästan alla områden. Ta till exempel politiken. Alla kan vara med och bestämma målet, men någon måste våga styra för att man ska komma dit.
På skeppet som är mitt eget liv är det dock bara jag själv som kan ta rodret och styra dit jag vill. Och då är det bäst att jag gör det.