Jag har just klarat av hittaut-perioden och blivit besjälad av att vara ute i skogen och leta kontroller. Ibland tänker jag att nu ska jag ut och gå i skogen utan att leta checkpoints, men det blir liksom inte av, det drar inte riktigt i mig, utan jag hamnar på gångvägarna. Tänker också ibland att jag kanske ska börja orientera, som ett resultat av min hittaut-feber, men har ingen lust att springa.
Finns det gå-orientering? Pratar med min kompis som har känningar i branschen. Nej, säger hon, målet är alltid att man ska springa. Varför i helsike är det så, undrar jag, som är prestationsutbränd efter en barn- och ungdomstid i elittävlande. Varför kan man inte göra något fritidsintresse utan prestationskrav? Jag har till exempel i perioder drömt om ett liv med sång, eftersom jag missade det när jag var ung. För några år sedan var jag med på vågasjunga-lunchkör. Jätteroligt var det två gånger, men den tredje gången kom tidningen, den fjärde gången hamnade kören på youtube och den femte gången skulle vi plötsligt sjunga i stämmor. Det blev bara fem gånger för mig.
Inget är som att gå ut med hunden, där kan man bara ta en annan väg om man ser någon som eventuellt har synpunkter på hur man presterat/uppfostrat sin hund, såvida man inte är uppmärksam och han hinner lägga sig ner. Eller, så fort man går till veterinären drabbas man av den där prestationskänslan och naturligtvis känner hunden det, och beter sig lite extra dåligt, ungefär som att gå i kyrkan med en massa småbarn, som jag tänkte innan jag började jobba i kyrkan. Det blir lätt en spänd känsla, signalerar man i alla fall inifrån till dom som kan känna in sånt – barn och hundar till exempel.
Köpte en ny stor bil som en slags sociologisk studie. Tänkte kolla hur jag blev när jag körde en fet merca, om jag blev mer elitinriktad. Tänkte att det kanske skulle resultera i att jag blev lite kaxigare. Min första tur var fascinerande. Där jag brände fram på två-ettvägen, kom plötsligt en älg springande från skogen, så nära att jag fick ögonkontakt, skulle jag i alla fall så här i efterhand vilja säga. Älgen såg mig, och tvärstannade där på vägrenen, vände och sprang till skogs. När jag kom hem efter min helgutflykt frågade min man vad bilen gjort med mig.
Fascinerad berättade jag om älgen och männen. Att jag aldrig varit med om så många män som tittat på mig, men allteftersom tiden gick och överraskningens tid gled förbi insåg jag ju till min besvikelse att det var ju inte mig männen eller älgen tittade på, det var bilen. Det var ju faktiskt i stort sett omöjligt för dem att se mig i det där enorma skalet.
Näe, jag vet inte, vad har det resulterat i, mercaköpet? Jo, tro det eller ej, men kanske har det varit lite bättre för miljön att just jag köpte den mercan, eftersom jag allt som oftast låter den stå. Och om jag tar den till jobbet eller vart som helst tänker jag alltid fyra steg före, om det kommer att vara mycket folk på parkeringen, bland annat. Jag har också börjat parkera som en hel karl. Jag backar numera in på parkeringar och är skitbra på det, men bara när ingen tittar på. Se, där kom det, behovet av att vara bra! Behovet av att vara bra är ju också det som gör att jag lämnar bilen hemma när jag misstänker att det kan vara trångt på parkeringen.
Hunden, han gillar mercan, och han bryr sig inte om prestationer, han vill inte heller springa, han vill helst bara lukta på kiss (inte inne i bilen). Jag brukar ta mercan när jag ska ut i skogen och ta checkpoints, och det gillar han, och att stå och titta ut från det enorma bagageutrymmet, men närmar vi oss veterinären, då ylar han och då skäms jag.