– Jag träffade mina föräldrar innan olyckan hände. Vi hade ätit lunch på Ikea. Vi skiljdes åt och sa det, att vi ses snart igen.
Det säger med sprucken röst en av döttrarna till det par i 70-årsåldern som omkom i en frontalkrock under lördagseftermiddagen.
Hon visste inte att det skulle bli sista gången hon fick se sina föräldrar.
– Men jag fick i alla fall krama dem då, säger dottern, som önskar att familjen får vara anonyma i media.
Föräldrarna beskrivs som två aktiva människor, högt älskade av sina närmaste och väldigt omtyckta i Enköpings sociala sammanhang. Båda två var väldigt engagerade inom föreningsliv, kyrkan i Enköping och med sina barn och barnbarn.
– Jag vill gärna hylla min föräldrar genom att berätta vilka de var. Min mamma tänkte mycket på barnen, var kreativ och pysslade. Som nu till påsken, hon hade fixat färdigt påsar för barnbarnen.
Båda var med i kyrkokören och hennes pappa skulle sjungit solo under ett påskframträdande.
– De var väldigt omtyckta i kören. Pappa hade en fin sångröst. Han var alltid skojfrisk, alltid med glimten i ögat och tyckte mycket om att prata med människor och bjöd upp till dans.
Olyckan som inträffade på väg 515 mellan Enköping och Hummelsta utreds av polisen med brottsrubricering vållande till annans död och grov vårdslöshet i trafik.
– Det var en frontalkrock. Och det var min pappa som körde. Och det var ju på nåt sätt den mötande bilen kom över i mammas och pappas körfält. Så vad vi förstår har mamma och pappa inte kunnat göra någonting, det var en så kraftig kollision, säger dottern.
Hon fick beskedet under lördagskvällen av polisen, att båda hennes föräldrar omkommit.
– Den här chocken är total. Det är den. Man är ju ett litet barn, känner man sig som. Som letar efter sin mamma och pappa.
Det känns tufft att förlora båda sina föräldrar i olyckan berättar hon.
– Men det är fint att de fått många, många år tillsammans – och de fick gå tillsammans. Och det tycker vi känns bra att ingen av dem får lida ensam senare.
De många åren dotter pratar om räknas till snart 50 år, eftersom föräldrarna träffade varandra på 70-talet.
– Man tänker mycket på vad livets mening är efter det här. Den stora meningen är att vi ska möta varandra i stor sorg. Det är skönt att vi fått prata med vänner och anhöriga. Vi har fått trösta dem och de fått trösta mig och min syster, säger dottern.