Maud Sundqvist är en av eldsjälarna i RSMH Liljan. "Vi gör en del av det förebyggande jobb som kommunen borde göra. Om vi inte får hjälp med hyran kan vi inte fortsätta", säger hon.
Kaffet är bryggt och mackorna uppskurna.
Klockan är 13.00 och folk börjar samlas i trerummaren på Lillsidan.
Den här torsdagen när EP är på plats är det oro i leden. Ryktet om att vård- och omsorg, som hyr lägenheten, ska säga upp den för att spara pengar har nått allas öron och en del befarar att det kan bli slutet för hela föreningen.
– Vi har ju inga egna pengar att betala hyran med, så hur ska vi då göra, undrar de.
Sedan de fick tillträde till lägenheten för mindre än två år sedan har föreningen, som vänder sig till medlemmar med psykisk och/eller social ohälsa, kunnat blomma ut, berättar de. Tre dagar i veckan hålls det olika organiserade aktiviteter här men medlemmarna är välkomna att komma hit även övriga tider.
– Vi är en kamratförening och stödet från kamraterna gör att ensamheten inte blir lika svår. För många är det det enda stället de har att gå till, säger Maud Sundqvist, en av eldsjälarna i verksamheten.
Denna dag är det många i lägenheten och alla vill berätta vad de egna lokalerna betyder.
– Här kan man få vara sig själv oavsett hur man mår. Har man en dålig dag kan man komma hit och få peppning, alla förstår och man hjälper varandra genom den förståelsen. Det här är som vårt andra hem, säger en kvinna.
Alla EP talar med slår ifrån sig tanken på att föreningen skulle kunna platsa som en av många i Föreningarnas hus.
– Det är inte alla som vågar gå till ett sånt ställe. Där ska ju alla samsas om lokalerna. Vi är väldigt beroende av att han en lugn och trygg miljö, annars är det nog många som aldrig skulle dyka upp, säger de.
I lägenheten på Ormvråksgränd drev vård- och omsorgsförvaltningen tidigare en egen träffpunkt, som dock lades ner för flera år sedan. Därefter stod lägenheten tom en längre tid innan RSMH Liljan fick tillgång till den.
– Nu när det blivit aktiviteter här så ska de säga upp den, det är väldigt underligt. Psykisk ohälsa ökar och då vill de ta bort det enda stället som finns för den gruppen. Tycker politikerna att vi bara ska sitta hemma, säger en kvinna.
Maud Sundqvist, Lennart Zetterström, Sirpa Jokela, Tarja Keränen, Marianne Sandgren och Laura Keränen är både oroliga och arga över risken att få lämna föreningslokalen.
Även om föreningen får använda lokalen utan att betala någon hyra är medlemmarna övertygade om att de ändå hjälper till att spara pengar åt samhället.
– Vår verksamhet är förebyggande. Försvinner den kommer folk att må sämre och behöva söka sig till vården istället, säger de.
Medlemmarna efterlyser en diskussion med ansvariga.
– Varför pratar ingen med oss, undrar de.