Jag minns den dagen så tydligt, den dagen som du grät i mina armar efter idrotten. Det var dagen då du berättade om din pappa. Vilket jävla svin han egentligen är.
”Sluta kämpa emot, du vet att jag ändå alltid vinner så det är lönlöst.” Det är typen av grejer jag hör Ajnas pappa säga till henne när jag åker och hämtar henne på mornarna innan skolan. Jag trodde alltid det var någon lek som dom körde men jag var alltid misstänksam. Jag frågar henne alltid när vi åker i min EPA på väg till högstadiet, om varför hennes pappa sa såna grejer till henne, men hon säger att det var en lek som dom körde. Och jag försökte verkligen tro henne.
Vi stannar på Macken på väg till skolan, vi köper en Red bull och en chokladkaka, samma gamla visa varje gång.
När Ajna står och ska betala ser jag en stor lila fläck på hennes arm, jag frågar senare vad det var men såklart säger hon att hon bara ramlade på en sten.
I skolan har vi idrott som första lektion, det är så på måndagar och alla i klassen hatar det. Jag parkerar EPAn på skolans parkering o vi tar våra väskor och går mot idrottshallen. Jag tittar hela vägen på Ajnas blåmärke och jag vet att en sak är säker, Ajna ramlar nästan aldrig.
På idrotten har hon långa träningsbyxor och en långärmad tröja även fast det är juni. Det här är nästan vår sista idrottslektion och alla är väldigt trötta, så vår lärare Ylva bli sur när ingen springer på uppvärmningen.
Vi har brännboll, det tycker alla är extra kul så då blir dom mycket piggare, alla utom Ajna.
Ajna är verkligen bra på idrott. Men ibland, bara på vissa lektioner, är hon helt annorlunda. Som idag till exempel.
Hon missar varje boll och springer inte ett enda frivarv, Ajna springer alltid frivarv.
När vi ska gå in och duscha så går jag och Ajna åt olika håll. Jag går in och duschar väldigt fort och går sedan och ställer mig utanför tjejernas omklädningsrum och väntar. När Amanda kommer ut så frågar jag om Ajna är kvar men hon säger att hon aldrig ens kom för att byta om och duscha, så jag går ut och kollar på baksidan av byggnaden och där sitter hon. På marken och gråter. Ajna gråter.
Jag sätter mig bredvid henne och håller om henne, jag kan känna hur hon skakar. Hennes korta mörka hår är kallt, hennes kinder är vita och hennes blodsprängda ögon är fyllda med tårar. Jag vet inte vad som är fel, hon vill aldrig berätta för mig men jag ska ändå fråga henne. Vi sitter där ibland, hon och jag, bakom idrottshuset under den stora eken, men aldrig att hon gråter, för Ajna gråter aldrig.
Alla kallar henne torris, inte som något dumt. Hon vet att det är ett skämt men här sitter vi ändå och min tjocktröja är täckt av hennes tårar, Ajnas tårar.
- Berätta för mig Ajna, viskar jag.