Inne i växthusens 25-gradiga värme råder febril aktivitet. Den kommande säsongens grönsaksplantor håller på att dras upp och tusentals perennsorter och hundratals sommarblommor väntar på de kommande kunderna.
Framför sig har 71-åriga Birgitta Jerpdal en ny högsäsong med tio timmar långa arbetsdagar, sju dagar i veckan.
– Jag är tacksam för varje dag jag orkar kliva upp och vara pigg. Det är ju inte självklart för alla, säger hon.
Det är trillingpappan Björn Skarpås som lett mig hit, till Tuna Trädgård i Hjälsta. Björn var nyfiken på hur en handelsträdgård kan utvecklas över generationer och hur framtiden ser ut.
När Birgitta nu berättar förstår jag att det var nära att det aldrig blivit något generationsskifte alls mellan henne och föräldrarna. Men vi backar till mitten av 40-talet, då Birgitta var nyfödd och hennes föräldrar fick möjligheten att starta en handelsträdgård här i Tuna, med växthusen bara ett stenkast från dem som nu finns, och granne med handlaren Albin Gelin. Så småningom var det i lanthandeln som Birgitta kom att trivas bäst, inte i pappas grönsaksland, tvättandes morötter och plockandes tomater.
– Nej, jag gillade att stå bakom disken och tänkte utbilda mig inom handel. Redan som 12-åring anmälde jag mig till en Hermodskurs (brevkurs), berättar hon.
Kanske var den idén något för tidig för den unga Birgitta för nåt handelsjobb blev det aldrig.
Däremot föddes tankarna några år senare på att bli barnsköterska. Sagt och gjort - via praktikplatser hos fembarnsfamiljen Landelius på Taxnäs gård i Fröslunda, Tullgatans daghem i Enköping och på Kryddgårdsskolan, som senare brann ned, kom hon in på barnsköterskeskolan i Uppsala. Därefter blev det jobb på BB i Enköping och ett år som lågstadielärare på Vallby folkskola.
Sen förde kärleken henne till Lund.
– Min dåvarande fästman Sven gick på Alnarp lantbruksskola och jag följde med.
Tiden i Skåne blev ett ganska kort kapitel i Birgittas liv men hon hann med en anstaltspedagogutbildning och både jobb och praktik med det som då kallades anstaltsungdomar.
– Jag minns att killarna ibland rymde på nätterna och jag var med ute och letade efter dem i Rosengården i Malmö. Då handlade det mest om sniffning och sånt, inte så tunga droger som det är nu.
När paret flyttade tillbaka till hemtrakterna och började skaffa barn var det inte längre lika främmande för Birgitta att gå i föräldrarnas fotspår. Att återgå till förskolan vill hon inte.
– Det kändes plötsligt lockande att låta mina egna barn få en sån härlig uppväxt som jag fått.
1971 köper paret en handelsträdgård i Vilsberga, Biskopskulla och börjar odla grönsaker och prydnadsväxter. Många år senare, 1988, har hon byggt på sitt kunnande så mycket att hon tar över Tuna trädgård när föräldrarna går i pension.
Men det dröjer inte länge innan katastrofen är ett faktum. Med facit hand tror Birgitta dock att det som hände den där dagen den 8 juli 1989 på sikt ändå blev handelsträdgårdens räddning.
Hennes föräldrar är borta på semester och själv har Birgitta tagit barnen för att åka och bada. Från stranden ser de plötsligt en rökpelare torna upp sig hemmavid.
– De gamla växthusen låg alldeles under högspänningsledningen och där hade blivit ett överslag. 1000 kilovolt gick rakt ner i marken. Hela backen med träd och allt brann. Huset klarade sig men alla elledningar blev brända, berättar Birgitta.
Ingen människa kom dock till skada men växthusen fick de aldrig mer beträda. Efter diverse utredningar stod det klart att Vattenfall blev skyldigt att bygga upp nya växthus åt Birgitta.
– Det blev naturligtvis en modernare anläggning som är mycket mer lättjobbad än den gamla var. Tack vare det lyftet är vi kvar i dag, säger hon.
På 40- och 50-talet, när hennes föräldrar drev verksamheten, var utbudet av handelsträdgårdar stort. Så är det inte i dag.
– Bara de senaste tio åren har oerhört många fått lägga ner. Det är för mycket jobb till för lite pengar och det är svårt med återväxten. Det är också svårt med generationsväxlingen, det krävs hög likviditet och det är ett tungt jobb som många inte är beredda att ta, säger Birgitta.
Hur länge hon själv orkar vet hon inte men på min fråga om något av barnen kan tänka sig vara intresserade av att ta över svarar hon lite kryptiskt:
– Det finns lite planer men det är för tidigt att prata om dem.
Så hon jobbar på. Och hon tycker att hon har en uppgift i att föra hantverket vidare. Ett hantverk som hon lärt sig den långa och hårda vägen.
– Om inte vi som kan det hjälper till så dör det ju ut med oss, säger hon.
De senaste åren har trädgårdstrenden varit på uppgång, folk vill lära sig odla och lagra, så det finns en stor efterfrågan på kunskap, en efterfrågan som Birgitta välkomnar och försöker bidra där hon kan.
I många år har hon exempelvis samarbetat med Yrkeshögskolans trädgårdsmästarutbildning i Enköping och Jällaskolan. Samarbetet har bland annat inneburit att hon tagit emot studenter under deras praktik.
– Men det finns mycket man kan göra. Härom dagen fick jag kontakt med en arkitektstudent som försöker hitta lösningar på hur man startar mindre trädgårdar där det går att lagra det man odlar. Det är jätteintressant, tankebanorna är de samma som vi hade på 40- 50-talen, då vi hade trägårdar överallt och var beredda med egen produktion om det blev kris.
Birgitta bor bara ett stenkast från växthusen, i den byggnad som en gång inrymde Gelins lanthandel, där hon en gång började sin arbetskarriär. Här har hon också en egen trädgård. En trädgård som hon önskar att hon kunde ha mer tid till.
– Den är torftig, jag hinner ju inte. Det är sånt jag hoppas kunna ägna mig åt när jag trappat ner, säger hon.
Hur och när en nedtrappning kan bli aktuell är som sagt oklart.
– Min förhoppning och dröm är ju att trädgården ska överleva en tredje, och kanske till och med en fjärde generation, säger Birgitta.