En bra illustration till just detta är en gigantisk plansch som Leif ibland vecklar upp och studerar en stund. För en oinvigd ser det ut som tunnelbanesystemet i New York men inget kan vara mer fel. Den kanske två kvadratmeter stora ritningen är en grafisk bild av det som händer i den minsta levande enheten som finns, cellen, under en enda sekund.
– Det är väldigt facinerande, betonar Leif när han ser att jag kanske inte riktigt delar hans intresse för det stora i just detta lilla.
Vi träffas i en källarlokal där Leif förvarar delar av sin stora samling av hälsolitteratur. Han har fått stafettpinnen av Lia Starälv som lärt känna honom på sitt café Samt. Hon vill veta hur det kommer sig att han sitter på en gigantisk samling hälsolitteratur och varför han inte gör något med den.
De böcker och skrifter han har just i detta förråd visar sig dock bara vara en bråkdel av allt han samlat på sig.
– Totalt har jag cirka 120 hyllmeter, utspritt på fem olika ställen. Det är tidningsartiklar, böcker och olika skrifter om allt från skolmedicin till alternativmedicin. Det är om hälsorörelsen och miljöfrågor. Jag försöker ha ett holistiskt perspektiv, alltså ett helhetstänk, förklarar han.
Han vill gärna dela med sig av innehållet och har tagit hjälp för att kunna ordna en lokal dit vem som helst kan få komma och ta del av hans samlingar. Läsa på plats alltså, han vill inte låna ut något av rädsla för att inte få tillbaka det.
– Så om nån har en sån lokal så ring mig, säger han med glimten i ögat.
En dag ska han i alla fall sätta sig ner på allvar och skriva klart den hälsobok han redan påbörjat, med utgångspunkt i allt sitt material. Men först, om ett par år, ska han gå i pension från sitt jobb som vakmästare på Liljegården i Örsundsbro.
Det var en svår astma i barndomen som väckte Leif Leinvalds intresse för hälsofrågor. Hela grundskoletiden betraktar han som försvunnen eftersom han var tvungen att vara hemma och på sjukhus ofta. Hund, katt, lövträd, pollen - han var allergiskt mot det mesta. Vid ett tillfälle var det nära att gå riktigt illa.
– Jag var inlagd för en specialbehandling och skulle få 14 sprutor per dygn i tre veckors tid. En elev läste fel i pappren och gav mig fel dos. Min andning upphörde och jag dog nästan. Bara tack vare att en annan kille på salen märkte vad som hände och tillkallade hjälp överlevde jag, berättar han.
I 14-15-årsåldern vände det men Leif hade också andra problem under sin skoltid - han var mobbad.
– Det var en hård prövning att vara utsatt. Jag slog aldrig tillbaks utan försökte istället hålla mig ifrån plågoandarna.
– När det var som värst med sjukdomen och mobbningen tänkte jag - ska livet se ut så här?
Det tålamod han fått träna på under sjukdomstiden tror han hjälpte honom mycket under den svåra tiden.
– Det enda jag kunde göra var att invänta att det skulle gå över. Så småningom gjorde det det. Jag slutade ju skolan och astman växte bort.
Men hälsointresset hade vaknat. I slutet på 70-talet hoppade han på en fyraårig naturmedicinsk distansutbildning. Vid slutskrivningen 1983 var Leif den enda som misslyckades.
– Då gav jag mig fan på att klara det, så jag läste ytterligare tre år hemma. Och 1986 blev jag diplomerad homeatriker, berättar han stolt.
Även om han haft stor nytta av utbildningen privat blev det aldrig av att han startade nån egen praktik eller liknande.
– Under resans gång har jag förstått vikten av att äta och dricka rätt. Och samtidigt förstod jag också att folk inte är benägna att ändra sina mönster, så jag tyckte väl inte att det var nån idé att försöka påverka nån, förklarar han.
Leif pratar mycket om matens inverkan på människan. Han är exempelvis övertygad om att små barn inte ska dricka mjölk efter att amningsperioden är över och att det inte är meningen att vi ska äta kött.
– Köttätandet är också en miljöfråga och en etisk fråga. Att odla djur för att människan ska äta dem är inte okey, tycker jag.
Han tror heller inte att det är av godo att äta sig proppmätt. Själv försöker han leva som han lär och äter bara ett riktigt mål mat per dag och i övrigt lite lättare.
– Naturfolk som äter sparsamt lever längre, säger han.
Leif har också ett annat intresse som vuxit genom åren. Hans stora dröm är att en dag kunna flytta till Nordamerika.
– Det är mer än en dröm. Jag gör allt för att komma på hur jag ska kunna få komma in i landet och bosätta mig där, berättar han.
Utlottningen av greencard har ännu inte gett resultat och därför söker han sponsorer som kanske skulle kunna gå i god för honom.
– Snart är jag ju pensionär och då har jag ju regelbunden inkomst så jag behöver ju inte jobba.
Sju resor till USA har det blivit genom åren. Nästan varje gång har han fixat in sig på lite udda sätt, som exempelvis första gången när hans mamma hjälpte till. Hon hade träffat en amerikansk kvinna på stan som hon bjöd hem för att hjälpa med en adress. Leif bad kvinnan om namn på någon som hon trodde ville brevväxla med honom. På så sätt fick han sin första kontakt. Med det äldre paret i New Mexico utväxlade han tolv brev innan det var dags att åka dit på besök. På liknande sätt har han gjort fler gånger.
Men nu vill han alltså åka dit permanent. Han tycker att hans engelska är tillräckligt bra, både i tal och skrift. Att kunna bosätta sig i någon av de varma staterna är hans stora förhoppning.
Men så var det ju det här med hälsolitteraturen.
– Blir det så måste jag förstås hitta nån här i Enköping som kan ta över mina samlingar. Jag kan ju inte ta med dem, säger han och skrattar lite.