En helt vanlig skoldag så hörde jag en skrämmande röst i huvudet om och om igen. Det lät som om någon försökte kontakta mig. Jag tänkte inte mer på det just då, men när jag skulle hem så hände det något.
Jag fick ett sms från ett okänt nummer och det löd:
Snälla hjälp mig jag är fast, fast i något som bara du kan hjälpa mig ut ur!
Det enda jag tänkte var ifall detta var på riktigt, ett skämt eller någon som skickat fel.
När jag ska öppna min ytterdörr ser den helt annorlunda ut. Den skimrar i grönguldig färg och ser ut att röra sig.
Jag tar tag i handtaget och går in.När jag går in står jag inte i min hall hemma, jag befinner mig på ett sjukhus.
Sjukhuset ser gammalt ut och sjuksköterskorna som springer omkring har gamla uniformer på sig och en hätta på huvudet, sånt som jag sett i gamla filmer. Det mest konstiga är att de inte verkar se mig fast jag står precis framför dem.
Jag känner mig rädd och har gåshud på kroppen, men jag kan inte låta bli att gå in vidare på avdelningen. Nu hör jag rösten igen och jag går med försiktiga steg mot rösten som låter starkare när jag närmar mig. I en sjukhussäng ligger en flicka som ser ut som mig!
Vi skulle kunna vara tvillingar. Hon tittar rakt på mig, hon är alltså den enda som kan se mig?!
- Hej, säger jag försiktigt, vem är du och vad vill du mig?
Hon svarar:
- Jag heter Maria och jag har kallat på dig för jag behöver din hjälp, säger hon tyst.
Hon berättar att hon är synsk och att hon kan resa i tiden. Nu har hon på grund av sin sjukdom fastnat på 1950-talet och att jag är den enda som kan hjälpa henne tillbaka genom portalen i min ytterdörr. Berättelsen låter helt galen och jag tror att hon skämtar med mig, men hon lovar och svär att hon säger sanningen. Jag frågar henne:
- Men vem är du om du följer med mig till 2019? Jag har ingen tvillingsyster och jag tror att mina föräldrar skulle undra rejält om jag bara dök upp med en syster?
- Du behöver inte oroa dig säger hon, när jag väl passerar portalen så kommer jag att hamna på mitt rätta årtal och du kommer aldrig träffa mig igen.
- Ta min hand och led mig ut härifrån, säger hon. Jag känner mig som lite bedövad och gör som hon säger. Hon har svårt att ta sig upp ur sängen och jag undrar om det egentligen inte är bättre att hon stannar på sjukhuset och får sina mediciner, men hon säger att allt det sjuka kommer att försvinna när hon passerar portalen.
Hon håller min hand hårt och vi går mot dörren där jag kom in. Hon haltar till lite och jag behöver hjälpa henne så att hon inte ramlar.
Jag tar tag i dörrhandtaget och öppnar dörren. Vi håller fortfarande varandra i händerna rätt så hårt. När vi passerat tröskeln står jag ensam kvar i min helt vanliga hall i mitt helt vanliga hus som jag bor i med min familj. Vad hände? Var tog hon vägen? Jag förstår ingenting
Min telefon surrar till av ett sms, och jag öppnar meddelandet:
- TACK! Förlåt för att jag inte kunde stanna! Du har räddat mitt liv, jag kommer vara tacksam hela livet. Du har samma förmåga som jag, att resa i tiden, kanske ses vi någon gång igen. Kram Maria.
Jag känner mig förvirrad, vad menar hon? Kan jag resa i tiden? Hur då? Jag vill veta mer! Blir arg för att hon inte skriver något mer. Jag vill ha svar! På kvällen bestämmer jag mig för att berätta för mamma vad jag varit med om. Jag tror att hon ska tycka att jag är alldeles knasig men hon kramar mig bara hårt och säger:
- Jag vet redan om din förmåga. När du blir lite äldre kommer du få svaren på alla dina frågor automatiskt.
Det låter ju helt knäppt tycker jag, men jag väljer att lyssna och tro på henne.
Så nu sitter jag här och väntar på att bli äldre.