Hon var 12 år. Jag minns allting. Klockan var 13.10 en vanlig tisdag. Vi var på väg in till matten. Vi körde sisten upp. Och när jag kom upp så tittade jag ner på trappan och där låg hon på mage. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag fick panik och sprang till matteläraren. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra jag kände mig helt, jag vet inte vad man ska säga, det kändes som om det var mitt fel.
Men jag visste ju att det inte var det men det kändes som det. Matteläraren Lars-Erik stod och pratade med en elev i 8:an, jag skrek på honom men han sa ”vänta jag pratar med någon annan”. Men jag skrek ”Det är ju jätteviktigt” men han lyssnade inte. Då fick jag panik, det kändes som att jag aldrig skulle få tillbaka min allra bästa vän. När jag tänkte så kom tårarna det blev som en klump i magen, jag visste inte vad jag skulle göra.
Då märkte jag att någon skrek vid trappan och jag kände igen rösten. Så jag sprang dit och det var vår NO-lärare. Hon frågade mig vad som hade hänt för hon såg ju att jag grät. Men jag kunde inte prata. Jag sa bara ring 112. Det kändes som det var slut mellan oss men då hörde jag att min vän sa något men jag hörde inte vad hon sa för hon låg ju på mage. Jag försökte få liv i henne så jag gjorde HLR tills ambulansen kom.
Efter ca 15 minuter kom ambulansen. Dom sa att det var något med lungorna och att dom måste åka till sjukhuset direkt. Jag frågade om jag fick åka med men de sa att jag var för liten och det måste vara en vuxen. Så jag behövde stanna kvar i skolan, jag hade ont i magen hela dagen. Jag visste ju inte hur det hade gått eller om hon hade dött eller någonting.
Jag tänkte gå till sjukhuset efter skolan men mamma sa att jag inte fick. Jag kan inte förklara känslan när man har sin allra bästa kompis på ett sjukhus, jag visste inte ens om hon levde. Jag kunde inte sova under hela natten. Det kändes som att jag måste dit till henne men jag vet ju att jag inte får för mamma och pappa men det kändes som att hon skrek på mig. Så jag tog på mig skorna och var på väg ut när jag hörde fotstegen i köket, det var mamma. Hon frågade vad jag skulle göra och jag sa jag måste till henne, mamma undrade vem och då började jag att gråta. Sen gick jag in till mitt rum och försökte att sova men det gick inte.
Jag ringde till henne flera gånger om men hon svarade inte. Det kändes som det var över men då svarade hon fast det var hennes mamma men jag fick reda på att hon levde fast hon hade en sjukdom som ingen annan hade fått före henne. Jag frågade om jag fick komma och hälsa på och hon sa ja det går bra du kan komma efter skolan om du vill och jag bara ”jaa”.
Efter det samtalet blev jag som en helt annan person. Men undra om hon hade varit död eller så jag vet inte, det enda jag vet är att hon LEVER. Jag har varit spänd hela dagen för att jag ska få se henne. Och nu är skolan slut och jag ska få träffa henne. Nu sitter jag i väntrummet och väntar. Efter typ 5 minuter så fick jag gå in till henne, det ögonblicket kommer jag aldrig glömma.
Och nu efter typ 2-3 år mår hon bra det märks inte ens att hon har varit sjuk. Eller jo hon har några små märken från alla operationer men det syns inte för att det är mest på ryggen och magen. Vad som än händer kommer hon att vara min allra bästa vän eller jag skulle ju kunna kalla henne för min syster.