Man brukar säga att två saker är oföränderliga under ett människoliv, nämligen skatterna och döden. Till den listan skulle jag vilja tillägga Sommarro vid Mälaren. Under de sista sextio åren eller så har det sett precis likadant ut. Varje gång man åker dit och fikar eller bara strövar runt, så kommer man att tänka på den tid i början av sextiotalet när vi snorvalpar hade Sommarro som utgångspunkt för diverse fiskeriexpeditioner. På sommaren metade man från bryggan och var mäkta stolt över en fyra, fem abborrar ända tills Conny Eliasson kom förbi med trettio, fyrtio stycken på en gren. På vintern var det pimpla som gällde och det mödosamma arbetet med att borra hål i isen.
Efter konsultation av husorganet ”Napp och nytt” från ABU i Svängsta kunde man välja det för årstiden rekommenderade fiskeredskapet. Något de starkt avrådde från var s.k. gäddsaxar, som dessutom var förbjudna. Kompisen Lasse berättade att han hört talas om en som fick så många gäddor på saxar att han fick råd att köpa en moppe efter en vinters fiskande. Händelsevis hade Lasse någonstans införskaffat ett par bastanta gäddsaxar som nu måste provas utanför Sommarro. Dessa sylvassa saxar skulle spännas med en fjäder och kunde agnas med allt möjligt från prinskorv till småfisk. Sagt och gjort, vi transporterade oss ut till isen, hål borrades, saxar agnades och pinnar lades tvärs över hålen. Vi slank iväg upp i skogen tillsamman med ”Napp och nytt” och några lösa Ritz med filter. Eftersom det är svårt att röka med tumvantar på, så blev fingrarna aningen stelfrusna medan vi ventilerade vad de enorma rikedomar som väntade, skulle omsättas i. En rörelse på en av pinnarna signalerade så småningom att stora saker höll på att hända under isen. Vi rusade ut och jag började dra upp linan till saxen men kände att gäddan halkade av och saxen blev tom. Sporrad av detta skulle jag agna saxen igen med stela fingrar och slant naturligtvis och saxen satt med en smäll parkerad i handen. Blodvite uppstod och snar hemfärd var av nöden. Lasse skulle bara rädda den andra saxen och i brådskan med fumliga fingrar så smällde den också igen i nästa grabbnäve. Med blandade känslor och värkande händer åkte vi hem med en liten smula visdom samt blodiga vantar. Jag har än idag ett litet ljust märke i handen som skall påminna mig om att lyssna på goda råd.
Leif Ahnlund