Oliwia minns tillbaka på tuffa tiden i förhållandet, då denna bild togs.
Under tre års tid levde Oliwia Silvereke, uppvuxen i Enköping, i en relation präglad av både psykisk och fysisk misshandel. Pojkvännen begränsade hennes umgängeskrets och hon fick inte gå ut när eller hur hon ville. Att ha manliga vänner var otänkbart. Det fanns ingen tillit.
– Han anklagade mig för att vara en hora, många gånger, säger hon.
Tidigt i relationen började pojkvännen förklara hur en tjej borde vara. Han var inte elak mot henne i början. Snarare snäll och kärleksfull, men han fällde kommentarer som fick Oliwia att fundera över sitt beteende.
– När man är nykär är det lätt att anpassa sig mycket för att man tycker om honom.
Oliwia förstod att hon inte mådde bra av relationen. Varje dag fylldes av tårar, och det var alltid han som fick henne att må dåligt. Han lyckades också ta ifrån henne glädjen i det hon älskade att göra.
– Jag slutade sjunga och vara med mina vänner. Jag kände mig inlåst.
Hon skämdes över att hon stannade kvar, eftersom hon visste att hans beteende var fel. Ändå bar hon på en förhoppning om att kunna förändra honom till en bättre människa.
– Men det gick ju inte, förklarar hon följt av ett djupt andetag.
Efter att ha blivit slagen av sin pojkvän drog hon en gräns. Om han någonsin skulle göra det mot henne igen så skulle hon lämna honom. Då valde han att ta ut sina våldbeteenden på hennes ägodelar istället.
– Han hade sönder bland annat min dator och min TV. Ingen respekt för mina saker alls.
Kanske tänker du att pojkvännens familj skulle kunna erbjuda stöd eller hjälp. Att de skulle se hur deras son behandlade sin flickvän. Men så var inte fallet för Oliwia. Pojkvännens mamma var delaktig i det psykiska våldet. Mor- och svärdotterrelationen blev ambivalent.
– Hon tyckte inte om mig i början och kallade mig fula saker. När hon förstod att hennes son ville vara med mig blev hon jättesnäll en period. Sedan, helt plötsligt, vände det och hon blev elak igen.
Olivias osäkerhet ökade och självkänslan minskade. Till slut rann bägaren över så mycket att Oliwia vågade lämna. Inne på tredje året i relationen sa Oliwia till sin pojkvän att om han sårar henne igen så kommer hon lämna. Och det gjorde hon.
– Jag ringde till min syster och sa att nu får du komma och hämta mig. Nu har jag gjort slut.
Idag mår Oliwia bra. Hon har hittat nya kärleken i livet och de har två barn tillsammans.
– Jag är fortfarande arg på min förra pojkvän men jag mår så bra i mig själv nu med min nya partner så jag behöver inte älta mer.
Det tog tre månader innan hon kände sig okej med att åka hem till sitt ex för att hämta sina kvarlämnade saker.
– Det kändes lite..."in your face". Jag mår bra och jag mår bra utan dig.
Idag mår Oliwia bra tillsammans med sin fästman Ignacio och två barn Milo och Léon.
Men det tog tid innan Oliwia kunde vara sig själv i nya relationen. Hon kämpade med att lämna de osäkerheter och rädslor som hennes tidigare förhållande hade gett henne.
– Det märktes att jag var skadad av förra förhållandet. Jag sa förlåt för allting och blev ledsen väldigt lätt.
Hennes nya partner har hjälpt henne att bli glad i vardagen och säkrare på sig själv. Det har varit en process, men med tiden började Oliwia känna sig mer som sig själv igen.
– Jag tror jag gråter två till tre gånger per år istället för varje dag. Min nuvarande kille har fått mig arg och irriterad men han har aldrig sagt elaka saker. Det är ju stor skillnad.
Oliwia förklarar hur hon tycker att anhöriga kan tänka när deras nära är utsatta för våld i en relation. Hon tycker det är viktigt att våga vara ärlig med vad man faktiskt tycker om situationen samtidigt som man måste vara tydlig med att man alltid finns där för den utsatta.
– Man kan bara finnas där. Jag skulle ha sagt: "Jag tycker att det är jobbigt när du kommer till mig och berättar hur du blir behandlad men inte gör något åt saken. Jag finns här för dig men jag vill att du värdesätter dig själv och gör slut om du mår såhär dåligt, annars vill jag inte höra vad du är med om".
Oliwias familj och vänner var ärliga med sin oro, när hon var utsatt. De sa att de inte ville träffa henne tillsammans med honom.
– Man blir ledsen, för sanningen gör ont, men jag uppskattade att de stannade kvar. Alla var tydliga med att de fanns där för mig även om de var emot honom.
Oliwia vill uppmana alla som har varit utsatta för våld i nära relationer att våga polisanmäla
– Det gjorde aldrig jag och jag ångrar det. Det är viktigt för statistiken. Mörkertalet är stort.