Det är en annorlunda intervjusituation. Vi sitter på två stolar, utplacerade med flera meters mellanrum, på gårdsplanen.
Peter och Agneta lever i frivillig karantän i sitt hem på Enköpings landsbygd. Eftersom de tillhör riskgrupperna för coronaviruset undviker de all mänsklig kontakt.
När smittspridningen blev allmänt känd i Sverige avsade sig makarna omedelbart hemtjänsten för att undvika den möjliga smittkällan.
Peter berättar att de hittills har klarat sig bra under sin isolering. De handlar mat och medicin via nätet. Färdigpackade matkassar ställs i bilens baklucka, utan någon mänsklig kontakt. Medicin skickas hem med posten.
– Vi har vår trädgård och kan gå promenader. Dagar när det blåser kallt är det streaming som gäller, berättar Peter.
– Att fördriva tiden går jättebra. Det är att möta människor som är problemet. Om vi i stället hade suttit i en etta eller tvåa i stan hade det varit problem, säger han.
En gång varannan vecka behöver Peter ta blodprover på sin husläkarmottagning. Sist hade han kontrollerat hur han skulle undvika att möta andra människor och kunde komma in bakvägen. Men närkontakt med vårdpersonal kan givetvis inte undvikas vid blodprovtagning.
– När jag kommer dit är sjuksköterskorna utan skyddsmasker. Det tycker jag är konstigt, men man har väl inga masker. Det känns otryggt, säger han.
Snart är det påsk. Till skillnad från tidigare påskar blir det ingen gemensam högtid med barn och barnbarn.
Peter hoppas att det längre fram i tiden kan bli allmänt förekommande provtagningar. Efter lugnande besked på smittfronten skulle man kunna träffas inom familjen.
– Längre fram kan det bli en del problem med saker som hårklippning och tandläkarbesök.
Han liknar situationen vid att vara sin egen fångvaktare.
– Vi räknar med att vi är de sista som blir frisläppta. Det enda vi vet är att det här kommer att ta en jävla tid.
Han lovordar den svenska strategin, med frivillighet och eget ansvar, i bekämpningen av smittspridningen.
– Jag tycker att alla sköter sig jättebra. Vi är trots allt ett glest befolkat land med bara tio miljoner invånare.
En skillnad som han har noterat jämfört med tiden före coronakrisen är lugnet och tystnaden. Mycket av bullret från trafiken har tystnat.
– Nu är det tyst när man går i skogen. Det påminner mig om Suezkrisen, då det var förbjudet att köra bil på söndagar.