Det är kallt ute. Så kallt att min andedräkt blir till imma när jag andas ut. Imman syns tydligt när jag snabbt tar mig framåt. Så snabbt att mitt hjärta slår fortare för att kunna hänga med. Jag blir andfådd. Jag drar jackan tätare om kroppen. Runtomkring mig är allt tomt. Inga människor, inga ljud, bara jag. Helt ensam. Mörkret ligger tätt omkring gravstenarna och jag måste kisa för att kunna urskilja vad som står på dem. Det behövs förstås inte. Jag kan ta mig till rätt gravsten i sömnen vid det här laget. Den står borta vid eken. Precis vid en liten damm. Mitt under alla stjärnorna. Precis som hon önskade.
Min mors sista ord ekar i huvudet när jag snabbt skyndar mig framåt. ”Tänk på mig när du ser stjärnorna.” Sa hon. Jag ler lite för mig själv. Hon skulle alltid säga så sagolika saker. Det låter som att dom är tagna ur en sagobok. Det var hennes specialitet. Bilden av när hon sluter ögonen framkallas i mitt huvud, och jag känner ett plötsligt hugg i bröstet. Jag stannar och sätter mig staplande ner på marken. Den är fuktig och jag känner hur fukten tränger sig in under mina jeans och sprider sig på huden under. Jag försöker att fokusera på att ta djupa andetag. Jag sluter ögonen och låter hennes ansikte sakta framträda i min hjärna. Jag vet att jag inte borde. Det är inte bra för mina mardrömmar, men jag måste. Jag måste få se henne en gång till. Utan alla skrik och glassplitter som omringade henne senaste gången som jag såg henne. Bara för att försäkra mig om att jag fortfarande minns. Minns hur hon var innan. Innan allt hände. Mors långa blonda hår och hennes snälla leende lyser inom mig. Jag känner mig rädd. Rädd att den bilden en dag kommer att försvinna. Att jag en dag inte ska kunna se den skarpt längre.
Tårarna befläckar mina kinder, dom blir alldeles våta. Allt runtomkring mig blir suddigt. Jag kommer inte ens ihåg när jag började gråta. Kanske har jag gjort det hela tiden? Jag torkar inte bort dom, utan låter det bara rinna. Rinna tills det inte finns några tårar kvar. Just nu tvivlar jag på om det ens är möjligt. Kan en människa få slut på tårar? Jag tror inte det.
Jag reser mig upp. Ögonen visar en skarp bild av omgivningen igen. Jag börjar att gå. Långsammare den här gången. Tårarna har frusit och gjort mina kinder stela, men det gör inget. Eken kommer närmare. Dess frusna grenar gör kusliga skuggor på marken och jag ryser till. Kylan kryper sig tätare omkring mig. Inte en enda liten cell på min kropp lämnas varm. Jag förbannar mig själv för att jag inte tog en tjockare jacka, eller i alla fall vantar. Bara något som kan stänga ute den hemska kylan som invaderar min kropp.
Framme vid eken står det en bänk och bredvid bänken står den. Gravstenen. Hennes gravsten. Jag står tyst en lång stund och bara tar in allt. Omgivningen, luften, ljuden, allt som finns runtomkring den. Runtomkring henne. Det är en vacker plats utan en massa oväsen och bilar med avgaser som förorenar luften. Jag är tacksam att jag och far valde just den här platsen. Hon hade tyckt mycket om den. Den är sagolik, precis som hon. Jag sätter mig ner på bänken och lutar ryggen mot trädet. Mina ögon har sen länge vant sig vid det mörka ljuset men jag kan ändå inte urskilja allt som finns runtomkring mig. Det är skönt. På ett sätt så lämnas jag ifred då. Jag får vara med min mor utan att någon stör. Jag sluter ögonen och lyssnar. Inga bilar, inga bussar, inte ens människor. Det är tyst som i graven. Min kropp fylls av tacksamhet. Här får hon vila lugnt. Tystnaden fyller min kropp med en skön känsla av harmoni. Allt är lugnt och stilla. Inte ens de gamla själarna är vakna nu. Jag tänker tillbaka på den där dagen när allt hände. Det var så länge sen, men minnena sitter som fastklistrade i min hjärna och alla detaljerna finns där:
Mors skrik, mina tårar och busschaufförens förskräckta min när han kommer springandes mot oss. Hans blick är något som jag aldrig kommer att glömma. Ren och skär rädsla. Jag har nog aldrig sett någon vara så rädd förut. Bussen ligger uppochner i ett dike lite längre bort; alla i bussen kämpar för att komma ut. En gammal man i rullstol tittar ut genom ett trasigt fönster. Han har ett stort sår i pannan. Hans kropp är lugn men ögonen är fyllda med rädsla. Han kan inte komma ut och ingen hjälper honom. Alla tänker bara på sig själva. Min kropp börjar att skaka av hat. Varför gick busschauffören ut först? Han är ung och frisk, varför såg han inte till att alla hans passagerare kom ut innan han gjorde det? Jag ligger på marken intill mor. Glassplitter ligger överallt omkring oss. Hennes ögon är slutna och hon andas tungt och långsamt. Våran bil ligger i samma dike som bussen fast under den. Bilen är knappt synlig från där jag ligger. Det är kallt ute. Jag tar av mig jackan och lägger den över mor. Hon behöver den mer än mig. Det hjälper inte, hon skakar ändå. Skakandet slutar inte, det blir bara värre. Isen på vägen blänker. Tankarna snurrar i mitt huvud. Varför har ingen sandat eller åtminstone stängt av vägen? Jag är bara ett litet barn men ändå förstår jag att situationen jag befinner mig i är livshotande.
Minnena får min kropp att skaka. Jag försöker att ta några djupa andetag men kylan svider i lungorna. Jag försöker att resa mig upp från bänken, det är dags att gå hem nu. Jag kan inte stanna kvar här längre. Det är för mycket minnen. Jag trodde att jag klarade av det. Men jag hade fel. Jag slänger en snabb blick på mors gravsten. Om jag fick byta så att hon satt här och jag låg där så hade jag det; det är ju trots allt mitt fel att hon ligger där. Död. Mina knän viker sig och jag ramlar ner på marken. Hela min kropp skakar och tårarna rinner igen. Jag kan inte andas och hjärtat gör ont. Så otroligt ont. Jag spärrar upp ögonen och ser upp mot den mörka himlen. Stjärnorna lyser starkt ikväll.
”Tänk på mig när du ser stjärnorna.” Sa hon. Det är både en förbannelse och en välsignelse. Men det gör jag. Det är precis vad jag gör. Jag tänker på henne när jag ser stjärnorna.