Anzhela Sahakyan går på Enöglaskolan och Vilda Henriksson på Bergvretenskolan. De hade aldrig träffat varandra förrän förra veckan då samarbetsprojektet mellan skolorna drog igång. Nu är tjejerna oskiljaktiga som ler och långhalm och kramar om varandra.
Idrott förenar. På Bergvretenskolans skolgården pågår en fotbollsmatch med deltagare från båda skolorna. Lukas Hansson och Abdi Majil Saed från Enögla berättar efter matchen att de tycker att det är roligt att träffa Bergvretens elever.
Annars är det ofta genom föreningslivet, bland annat fotbollen, som barn och ungdomar lär känna andra delar av stan än områdena där de bor och går i skolan. Men en hel del av dem som inte idrottar har faktiskt inte ens varit i det andra området (Bergvreten/Fanna eller Lillsidan).
För att öka förståelsen och för att motverka fördomar och intolerans kom läraren Irja Munkhammar på idén till samarbetsprojektet Bergögla. Hon har tidigare arbetet på Enöglaskolan och är numera på Bergvreten.
Några gånger per termin bussas halvklasser från Bergvreten till Enögla och tvärtom. Sedan har de lektioner och rast tillsammans. Eleverna delas in i blandade mindre grupper under lektionerna. För femmorna, som träffades första gången förra veckan, är temat för undervisningen hållbar utveckling och miljö.
Även tvåor (som också började förra veckan) och åttor (som kommer att börja i maj) träffas på samma sätt och lär känna varandra över skolgränserna.
– Det är inte någon enstaka happening, utan en del i undervisningen. Vi vill bidra till Enköping och till att minska segregationen. Det här ska berika båda skolorna, säger Frida Johansson som är rektor på Bergvreten.
Läraren Susanne Lindholm på Bergvreten är entusiastisk över hur skolsamarbetet har fungerat hittills.
– Vi har pratat lite om likheter och olikheter mellan skolorna. När det gäller olikheterna tycker Enöglaeleverna att vår skola är väldigt lång (det förstår man när man går i korridoren genom skolan). En annan olikhet är att vi har tre matsalar medan de har en, säger Susanne Lindholm.
Irja Munkhammar intygar att femmorna och tvåorna verkligen har lärt känna varandra väl redan efter en kort tid. Hon hoppas att projektet ska fortsätta i många år och att idén ska sprida sig till andra skolor och andra kommuner.
– Några av eleverna har inte velat släppa varandra. De har blivit jättebra kompisar, berättar Irja Munkhammar.