Varför vill inte fler arbeta i skolan?
Maj är en månad mellan hägg och syren, en månad med en doft av skolavslutning, värme och förhoppningar. Om man inte arbetar i skolans värld det vill säga, för maj är månaden innan betyget sätts. Månaden där fem månader eller sex till nio års undervisning försiktigt ska sammanvägas till ett betyg. Den största myndighetsutövning en lärare kan utföra.
Kanske hade den här månaden kunnat vara lugnare, mer koncentrerad om inte… Den där telefonsignalen, det där mailet, den där stenen genom rutan, dessa hot riktade mot lärare och skola hade anlänt. För det är verklighetens skola, den där skolan är otrygg som arbetsplats. Inte för eleven, utan för personalen.
Personalen som en morgon får skaka glas från sina tangentbord, som får hot på hot från upprörda föräldrar som anser att beslut har hanterats orätt och att det ska skolan få betala för. Dessa hot kan anlända i fördolda kommentarer om att skolverket ska kontaktas eller rent utav detaljerade beskrivningar om vem som ska utsättas för vad. Allt grundat på en tanke att läraren har, under den tidsperiod som varit, troligtvis inte skött sitt arbete.
Ett arbete som innebär allt från att stoppa våld mellan elever, våld mot andra vuxna eller våld mot elever från utomstående. Ett arbete där vi söker kontakt, kontakt med socialtjänst, kontakt med polis, kontakt med psykolog och att utföra utredningar för att informera andra enheter som kan stödja elever. Kontakt till hemmet om frånvaro, en oftast oförklarad frånvaro, som förvirrat en morgon klockan 10 rings in med ursäkten att personen nog var lite förkyld. För den direkta återkopplingen till hemmen gäller bara åt ett håll, det gäller inte för någon av de andra inblandade i elevens utveckling. Endast läraren.
Sköts den inte har vuxna människor rätten att högljutt fördöma detta oförlåtliga beteende.
Varför blir inte fler personer lärare? Jag antar att svaret är föräldrarna. För att arbeta med elever och undervisning är det som en lärare vill göra, även med de mest ovilliga adepterna i klassrummet. Men månaden maj ger en lärare alltid fler anledningar till att byta yrke.
Det finns föräldrar som får en lärare att gråta av lycka, de som trots svårigheter och med stor kamp tar sina barn genom skolan. De som är sådana föräldrar kan vi arbeta tillsammans med. Dessa föräldrar skulle förtjäna sina egna stipendier under skolavslutningarna.
Men det är inte dessa föräldrar som står vid ditt arbetsrum i maj med högrött ansikte och begär att direkt få skrika ut sin ilska över dessa otillräckliga vuxna som spenderat månader med en elev och ändå inte lyckats bättre. För att lärare ska ha utfört sitt uppdrag måste ett betyg sättas och betyget är baserat på det arbete eleven utfört under en lång tidsperiod. Har inte arbetet utförts finns inget att bedöma.
Elever accepterar oftast detta bättre än föräldrar, frågan är vem som behöver bli ärlig mot vem.