Det är av precis den anledningen, att han lyckades trots en tuff start, som jag bjudit in mig till det gula huset på slätten i Vilsberga. En gång i tiden gjorde han ett outplånligt intryck på Fia Johansson, som var huvudpersonen i den förra stafettintervjun. 1982 var Fia sex år och gick på lekskolan Påskliljan i Örsundsbro. P-O var 15 år och praktiserade på samma ställe. "Han var strulig men väldigt snäll mot oss", mindes Fia som lämnade över stafettpinnen till just P-O.
– Fia kommer jag väl ihåg, hon var en liten blyg tjej som var jätterädd för mig, säger P-O nu och skrattar gott vid minnet.
Praktikplatsen på Påskliljan hade han fått som ett ultimatum; han var tvungen att skärpa sig och en termin där hoppades omgivningen skulle göra susen.
– Jag blev kvar i 2,5 år och det blev väldigt bra, även om det inte började på bästa sätt. Många föräldrar rynkade på nästan när de fick reda på att jag skulle börja där. Men jag har alltid gillat barn och hade jätteroligt med dem, så ganska snart ändrade sig skeptikerna, säger han.
Innan P-O kom till Påskliljan hade han en jobbig skoltid. I vuxen ålder har han förstått att han antagligen har adhd men någon sådan diagnos fick han aldrig.
– Jag kunde inte koncentrera mig, bråkade mycket och fick inga betyg. Min klassföreståndare i Örsundsboskolan sa att mitt mål i livet skulle vara att klara av att gå och köpa tidningen själv och veta att jag fick tillbaka rätt summa pengar, berättar han.
När klassen i sexan förberedde sig för flytten till högstadiet på Korsängsskolan i Enköping, inträffade en annan sån händelse som också satt sig djupt i P-O:s minne.
– Läraren samlade klassen och bad de andra eleverna att hålla ögonen på mig när vi kom till högstadiet, eftersom jag "skulle få det jättejobbigt".
Och lärarens profetsia slog in - P-O fick det jättejobbigt på högstadiet. Han började skolka och hänga med likasinnade, ofta satt de på fiket i Paushuset på dagarna.
– Det var en stökig tid, konstaterar han.
När gänget inte hade nåt att göra på helger och kvällar tog de ofta mopparna till Fjärdhundra och försökte komma in på ungdomsgården där. Det var oftast dömt att misslyckas och slutade inte sällan i slagsmål.
– Det man ska veta är att generationen innan vår hade gjort samma sak. Men det var inte som det är nuför tiden, när folk slåss med vapen, vi slogs man mot man och när vi slagits klart tog vi mopparna hem igen. Sen var det inget mer med det.
Han berättar också om ett tillfälle när det aldrig blev något bråk. En Mickelsmässfest skulle hållas i Hjälsta bygdegård och det var uppgjort att ett gäng från Enköping skulle komma dit för att slåss med dem i Örsundsbro.
– Men en kille från deras gäng ringde mig innan och sa att de inte ville slåss utan bara komma dit och ha kul. Så vi avstyrde alla planer på bråk. Gänget kom och det blev inget slagsmål.
Kanske var det tiden på Påskliljan som gjorde att P-O lugnade sig.
– Men det hände nåt med hela gänget när vi slutat skolan, folk splittrades, tog körkort och köpte bil. Vi växte väl till oss, säger han.
Ganska snart efter att han avslutat sin praktikplats hamnade P-O i den bransch där han fortfarande är kvar.
– Jag fick jobb som väktare. Och jobbar man i den branschen kan man inte hålla på och bråka, så då var det slut med det.
1997 när företaget Falken bevakning skulle slås ihop med ett annat företag kände P-O att det var dags att stå på egna ben. Tillsammans med en kompis startade han Bevakningsassistans i Tyresö. I dag har företaget 40 anställda med kommuner, landsting och företag som kunder och P-O har för länge sedan köpt ut sin kompis.
Sedan ett par år tillbaka äger han också dotterbolaget Säkerhetscentralen med tio anställda - en fristående larmcentral som samarbetar med bevakningsföretag och larminstallatörer över hela landet.
Att äga och driva två företag samtidigt fungerar bra, tycker P-O Karlsson. När det behövs kan han jobba i princip hur mycket som helst. Det är bland annat av den anledningen han tror att han har adhd.
– Jag har inget stopp. En gång när vi skötte bevakningen av Bauhaus-bygget i Länna hade vi ont om folk och jag jobbade fyra dygn i sträck, utan att bli trött, berättar han.
När hans barn var små och familjen behövde extra inkomster hade han nytta av den egenskapen. Under ett och ett halvt år hade han två jobb utan att stressas av det - väktare på dagarna och ordningsvakt på nätterna.
– Jag har märkt att jag också har förmågan att genomföra långa, påfrestande lopp utan att träna innan. Tre av mina tio maratonlopp har jag sprungit helt otränad. Nästan likadant var det med Vätternrundan. Jag hade köpt en helt ny cykel och hann bara cykla fyra mil innan, sen körde jag de 30 milen som loppet är. Det var ju inte bra, jag hörde på radion att någon ställde en fråga om det skulle gå att cykla Vätterrundan otränad och fick svaret att det inte skulle gå. Men jag gjorde det, det tog visserligen 18 timmar och jag blev jättedålig efteråt men under loppet körde jag bara på.
Under alla år i säkerhetsbranschen har P-O haft sina kontor i stockholmsområdet. Inom kort är han dock på gång att etablera ett lokalkontor för Bevakningsassistans i Enköping.
– Behovet av exempelvis bostadslarm ökar hela tiden. Omkring 80 procent av husägarna har larm men under de senaste åren har det blivit allt vanligare även i lägenheter, säger han.