Ibland måste man bestämma sig för något. Det kan vara vad som helst, egentligen. Men det där att ta ett beslut är liksom förlösande härligt. Man sätter ner foten och säger nu är det jag som bestämmer, nu blir det ändring, skillnad, förändringens vindar som drar upp till orkanstyrka, och jag måste ta ett beslut. Men, det tar ett tag innan man fattar vad man ska ta för ett beslut. Man får helt enkelt klura en stund, ibland ganska länge innan man hittar ett spår, en ledtråd.

Just det hände mig en dag när jag kom hem till hunden och han var så extremt klängig. Först tyckte jag att det var lite gulligt. Kände mig viktig på nå’t vis. Som att nå’n äntligen brydde sig om mig. Han for runt mina ben, följde mig in på toaletten, låg och gnydde utanför sovrummet på natten, så jag fjäskande, först, gick ut och runt hörnet 02.00 för att rasta honom och sen 04.00 släppte ut honom i trädgården. Ja, det blev ju olidligt till slut. Då är det visserligen lätt att ta ett beslut, vad som helst. Men det kräver sin kvinna, att förstå skillnaden mellan kärlek och nöd.

Det är lite som när barnen var små och man märkte att det var något som inte stämde, man anade att det kanske var en redovisning på gång i skolan, eller kanske dans på idrotten eller ett matteprov, men innan man förstod det så curlade man som en besatt.

Man tror att allt är som det ska och plötsligt ser man idrottsväskan ligga slängd bakom thujan på gården, och man förstår att man haft tur och hittat ett spår – och man måste ta ett beslut, vad som helst kan man först känna, sen processar man och processar och så står det klart som ett solsken för en. Tack och lov för skolan, där man faktiskt får detektivhjälp av en hel del detektivlärare som samarbetar med en och man slingrar sig fram till ett beslut.

Svårare är det med hundar. Vem ska man fråga? Jag skulle gärna fråga alla de hundar som min hund är kompis med utanför staketet. Jag vet det, har märkt det att han har en massa kompisar, både hussar, mattar och hundar. Tror säkert att de skulle kunnat hjälpa mig i den här frågan. Men det är ju så att man inte vill blotta sig och sticka ut i trädgården och fråga om råd, av nå’n för mig främmande. Det är lite läskigt. Vad ska jag säga, min hund är plötsligt så tillgiven, vad ska jag göra? Han ligger under mina ben och rycker till varje minut. Till slut stängde jag in honom i köket. Kände att han kanske började bli lite knäpp den andra dagen av olidlig kärlek.

Men så en kväll när vi satt i soffan och hunden sedan flera dagar låg, som jag trodde kärleksfullt klistrad till mina fötter vid golvet, nämnde min man, som varit bortrest, att vi kanske skulle byta batteri på brandvarnaren. Då först begrep jag till sist att hunden faktiskt ryckte till lite vid varje brandvarnarpip.

Men man får förstå att folk och hundar är olika. Man reagerar olika på olika saker. Det är inte enkelt att vara människa. Det är inte heller enkelt att vara hund hos en människa som har växt upp i ett hus där brandvarnaren står och piper med tomt batteri. Är man uppväxt i ett sådant hem märker man faktiskt inte att brandvarnaren står och piper med tomt batteri i sitt nästa hem. Det är ju begripligt, men helt obegripligt för en hund.

Det handlade aldrig om kärlek. Det handlade om skräck. Och, mycket riktigt, nu bryr han sig inte om mig längre, efter att jag bytt batteri. Det mindre roliga, fast egentligen tyckte jag det var jätteroligt, är att jag messade den här sedelärande historian till min mor som snabbt kontrade, inte helt förvånande, att en bekant just besökt henne och undrade varför det kom pip från lekstugan. Det visade sig att mamma tröttnat på pipen och försökt få ur batteriet, men inte klarat det, så till slut slängde hon in brandvarnaren i lekstugan.

Det var ju lite intressant tyckte jag, att min 87-åriga mor plötsligt hörde pipen. Hon är visserligen speciallärare, men ändå.