Ibland kan man få syn på saker som inte är så charmiga hos sig själv, och inte minst hos andra. Det värsta är att det kan gå både 20 och 30 år, innan man upptäcker det. Det är som små hål som öppnar sig i vardagen, och som överhuvudtaget inte varit inom medvetandet. Det är enklare när det gäller andra, det handla om små subtila saker, subtila för mig, men inte för andra. Ibland upptäcks det på jobbet, ibland hemma och hör och häpna, ibland kan det vara ens barn som plötsligt skrapar ett hål i ens verklighet och avslöjar en med något. Fast det är ganska härligt också, lite tryggt att fostras av sina barn.

Värre kan det vara på jobbet eller när ingen är hemma i några dagar och man plötsligt ser spåren av sig själv, de spår som man sett förut och trott var någon annans, inte kanske kläder på golvet, toaringen uppfälld, men annat. Och då, i chocken, blir det där lilla hålet som en avgrund och man tänker, men varför har ingen sagt något.

Jag var nyligen med om en sån händelse där jag i en grupp jag tillhör fick uppleva en situation med en ny regel. Låt oss inte säga exakt vad den där regeln innebar, men det handlade om att en individ inte kunde acceptera att det man gör kan uppfattas mindre charmigt av andra, helt enkelt ohygieniskt. I det ögonblicket kan jag tycka att man blottar något urmänskligt, man blir helt enkelt en härligt avskalad människa, som får tänka till och tänka om. Men ibland går det inte att öppna det där hålet och skala av, blotta, utan man håller fast vid att man är felfri. Kanske har vi ett sånt överlevnadsförsvar i oss för att slippa skammen, det är inte konstigt, det är verkligen obehagligt att se brister hos sig själv, framför allt kanske just när man också inser att andra sett bristerna före en själv och kanske så länge som 20 år, innan man själv upptäcker.

Det där som öppnar sig där man får syn på sig själv är egentligen ganska spännande, om man bestämmer sig för det. Även om det är jobbigt. Ibland kan jag minnas en sak som jag gjort eller sagt tillbaka i tiden och plötsligt inse, ”men hur tänkte jag där?”. Undrar om en förträngningsmekanism eller kanske självbevarelsedriften börjar haverera, när man börjar se sig själv?

Det är obehagligt att se sina brister, men tack och lov för barnen, säger jag, som både fått ”klä skott” men också senare med sina självklara sanningar sagt som det är eller med sin plötsliga frånvaro, där det många gånger då visat sig att jag är lika slarvig, men de har fått skulden. Då inser jag förstås att barnen blir som sina föräldrar, tur de har två olika föräldrar så olaterna blandas upp lite.

Nu har jag inte kommit så långt i min avskalningsprocess att jag vill avslöja mina brister offentligt riktigt än, i skrift. Jag har ju som sagt just upptäckt dom och behöver lite tid, men jag känner själv att jag går en spännande tid till mötes där det ju också kan dyka upp riktigt bra saker, för det är väl på samma sätt kanske med dom goda sidorna, att man inte riktigt får syn på dom heller utan andras hjälp.