Så här skriver Johan:

Den klingar sprött och utan någon efterklang. Allt sedan 1859 då den byggdes av kolonisterna från Sverige har klockan i tornbyggnaden lite försynt meddelat byborna om vilken timme på dagen som passerat. Idag hörsammas dess ljud av det runt hundratalet människor som lever sina liv i svenskkolonin Bishop Hill, beläget mitt ute på Illinois vidsträckta slätter.

1846 var detta väglöst land på en oändlig prärie och hit anlände den självutnämnde profeten Erik Jansson med sina anhängare från Uppland, Hälsingland och Västmanland. Efter en strapatsrik resa till land och havs var de framme på den plats som skulle bli deras utopia i detta frihetens land. Den frihet som mötte dem var dock för många kortvarig. Första vintern dog ett flertal till följd av undernäring och nedsatt allmäntillstånd. Snart kunde man dock börja odla upp den näringsrika prärien, organisera arbetet och uppföra byggnader, samtidigt som flera grupper av anhängare anslöt från Sverige.

Artikelbild

| Svensk folkdans i parken under Jordbruksdagarna som firas i september varje år.

1850 sköts Erik Jansson till döds av en tidigare anhängare men kolonin fortsatte att blomstra fram till 1860 då den efter att ha försatts i konkurs upplöstes. Kolonins medlemmar blev dock kvar i byn, på farmer och i de omgivande småorter som vuxit fram under tiden. Kvar blev också de byggnader som uppfördes på 1850-talet såsom den gamla kolonikyrkan, tornbyggnaden och kolonins affär.

Än idag bebos Bishop Hill till stor del av dessa första kolonisters ättlingar. En promenad genom byn påminner om det svenska ursprunget, med gatunamn som Erickson och Jacobson street, svenska flaggor, dalahästar och knäckebröd i ”Colony store”. Det som främst vittnar om kolonins ursprung är dock kyrkogården där det nästan uteslutande är svensk-klingande efternamn som pryder gravstenarna. Så sent som på 1990-talet gick de sista ättlingarna ur tiden som ännu kunde tala en slags gammalsvenska.

Man har hållit sitt ursprung levande och sista helgen i september firar man varje år ”Jordbruksdagarna” då byn fylls av besökare och man kan prova på svensk folkdans, baka knäckebröd samt lära sig om vardagslivet i kolonin så det tedde sig för omkring 170 år sedan.

Mitt i vimlet av besökare i parken tronar ett monument som är rest till minne av det helsvenska kompani D från Bishop Hill som deltog i amerikanska inbördeskriget på nordstatarnas sida. Utöver den varma och välkomnande stämningen i byn är det detta som åter fört mig till Bishop Hill. Berättelserna om de unga män, födda runt 1840 i svenska bondbyar som kom att strida för Abraham Lincoln på andra sidan Atlanten är i mångt och mycket ännu oskrivna.

Artikelbild

| Monument vid massgraven i Red Oak, strax utanför Bishop Hill. Till minne av de emigranter som ej överlevde första vintern 1846-1847.

Det mest spännande fyndet var ett brev skrivet på svenska från en Olof Andersson, ursprungligen från Tärnsjö. Brevet var skrivet i Camp Douglas i Chicago till en icke namngiven flicka i Bishop Hill och innehöll en kärleksförklaring till henne innan han gick ut i inbördeskriget. Det blir nog en sång om det!