Orvar Anklew.
På landsbygden utanför Fjärdhundra, bakom grönska och en allé av björkar. Undangömt där i lugnet ligger familjen Anklews röda hus. Går man några steg över gruset tar man sig in i en egen liten byggnad, där Orvar Anklews studio huserar. Väggarna pryds bland annat av posters från flera av hans stora dokumentär-projekt.
– Vi ville ut på vischan och ha eget hus och så. Jag visste att jag behövde koppling till Stockholm, så vi tittade i princip med tio mils omkrets därifrån. Vi hade tittat på en hel del, sen hittade vi det här. Så vi har bott här sen 2005, säger han.
Efter en vända i Västerbotten under uppväxten, återvände Orvar Anklew till sitt barndoms Stockholm när han var i 20-årsåldern. Det var där resan började mot att bli en av Sveriges absolut mest erkända klippare. En yrkesväg han inte hade planerat i förväg.
– När jag flyttade ner till Stockholm jobbade jag som personlig assistent. Sen var det en kompis som skulle gå en webbdesign-utbildning och då såg jag att de hade film, tv och video också. Det här lät kul tänkte jag, utan att veta mer.
När han tänker tillbaka på en ung Orvar kan han ändå se att det kanske fanns något där.
– Redan i högstadiet fick man göra någon film och då höll jag i det ganska mycket. Och morsan och farsan har alltid fotat mycket och haft mycket diabilder och sådär. Så det var väl inte helt off, men jag visst ju inte ens att det fanns något som hette klippare ens.
Under utbildningen fastnade han för klippandet. Resten är så att säga historia. Efter att ha etablerat sig i branschen är nu Orvar Anklew med i stora produktioner på löpande band. Framgången har inte minst visat sig de senaste åren med flera uppmärksammade och prisade dokumentärer.
Miraklet i Gullspång är den egendomliga berättelsen om några norska systrar. När den ena ska köpa en lägenhet i Gullspång, visar det sig att säljaren är slående lik deras döda syster som de trodde begick självmord 30 år tidigare.
– Den är skruvad på många sätt. Det var en biografmaskinist som sa att han hade aldrig varit med om det, folk hade inte velat lämna biosalen för folk hade suttit kvar och börjat diskutera direkt. Den har gått väldigt bra, berättar Orvar Anklew.
Studion är inredd i filmens tecken. På väggen vid skrivsbordet sitter posters av flera av Orvars mest framgångsrika projekt.
I lugnet bakom grönskan mejslas dokumentärerna fram.
Dokumentären blev vida omtalad med öppna slut och lösa trådar som öppnar upp för diskussion. Den vann en Guldbagge för årets dokumentär.
I januari tidigare i år kom ett riktigt ordentligt erkännande för Orvars hantverk då han och kollegan Kalle Lindberg vann en Guldbagge för bästa klippning, för dokumentären Avicii – I'm Tim.
– Den är jag förstås extra stolt över, eftersom vi vann en Guldbagge för den.
Orvar Anklew berättar att han nu bland annat jobbar med en uppföljare till en annan omtalad dokumentär – Det svenska styckmordet. Den handlar om det uppmärksammade mordet på Catrine da Costa, som hittades styckmördad i Stockholm för 40 år sen. Dokumentären djupdyker i omständigheterna kring faller där läkarna Teet Härm och Thomas Allgén pekades ut som skyldiga, i vad som beskrivits som den märkligaste polisutredningen i landet.
– Efter att det blev väldigt mycket skriverier efter att det sändes i vintras så har många undrat sen vad som hände med Thomas och Teet.
Han beskriver hur han trivs i kombinationen av att sitta själv långa stunder i klippningen, med djupa och långtgående samarbeten med de andra som är med i projekten.
– Det är ett lite konstigt jobb klippare, som få har en uppfattning om. Man ska liksom ta en regissörs eller producents idé och vision och förverkliga den med det material de har samlat in eller ska samla in. Ibland är man med från starten och ibland kommer man in senare. Ibland har vissa ett väldigt tydligt manus och en idé att såhär ska det bli, eller så kommer nån med bara grova utkast, det är jätteolika.
Trots de stora framgångarna går Orvar Anklew oftast under radarn.
– Jag är ingen mingelperson. Vi var för många år sen på Venedig filmfestival med en Ingmar Bergman-dokumentär. Där var det röda mattan och när vi kom dit så var det som att "jaha, dokumentär, det är där borta", så det var en annan röd matta... Och på Guldbaggen är det lite såna grejer, men då är ju fotograferna intresserade av skådespelare och regissörer där, inte klippare.
Kan du störa dig på det?
– Nej. Så länge mina kollegor är med och uppskattar det jag gör. Det känner jag är det enda som är viktigt. Det som sker i rummet tillsammans liksom och hur de känner att man hjälpt dom framåt till resultatet. Men att få ett pris eller så är såklart en bekräftelse, men det viktigaste är de nära kollegorna.
Guldbaggen står självklart i studion.
Orvar Anklew i sin studio